Kära dagbok…

Vad är det för mening med allt???

Vad är det för mening med allt? Vad är det för mening med nåt? Det är frågor som jag ofta ställer mig. Svaren uteblir för det mesta, inte alltid. Det finns stunder när jag tydligt ser meningen med att vara här. Stunderna när det är tvärtom är emellertid flera.

Igår såg jag ett intressant och givande TV-program. Marianne Mörck berättade om sin ensamhet i andra delen av Min ångest och jag. Hon njöt av den, trivdes att vara ensam i livet. Men när hon pratade med andra om ensamheten blev hon både arg och ledsen. Det här är en sevärd serie om totalt fyra halvtimmeslånga avsnitt som alla läggs ut på SvT Play. Jag ska givetvis se de andra tre delarna.

Det blev tidig sänggång för min del även igår. Jag hade en besvärlig klåda över hela kroppen. Inte vet jag om den är psykisk eller om den beror på medicinerna. Till sist somnade jag ganska utmattad.

∼ ♦ ∼

Idag var det plusgrader, men snorhalt.

Torsdagen bjöd på plusgrader och ljusblå himmel. Ett tag tänkte jag ta gympadojorna, för mycket av snön som föll igår var borta. Nu gjorde jag inte det, utan det blev vinterbootsen. Tur det, för det var snorhalt! En av väktarna på jobbet sa att Uppsala kommun inte har pengar till att sanda och att sanden är slut – ett skäl till att bara cykelbanan fått/får grus och inte gångbanan.

Men åter till meningen. Jag har börjat fråga mig varför jag kliver ur sängen om morgnarna, varför jag duschar, slevar i mig fil, städar, tvättar, handlar, kör bil… ja, typ lever. Det är inte bra. Jag känner att jag fastnar i grubblerier. Nån samtalskontakt (kurator) som utlovades från primärvården har jag inte fått. Jag insåg att jag måste påminna. Eller… är det nån mening med det?

Ljusblå himmel…

När jag halkade upp till jobbet i morse kändes det väldigt svart, trots den ljusblå himlen. Men så mötte jag Den pigga brunögda nära jobbet. Utöver det fick jag underlag till en artikel som jag genast påbörjade. Då glömde jag allt trist och tungt. Då fick tillvaron mening.

Hjärnan kickade igång, jag blev effektiv och skrev så det nästan kom rök ur datorn. Under tiden uppdaterade jag båda mina mobiler. Vidare hann jag få två minuter med avdelningens direktör för att kvalitets- och målgruppskontrollera en uppgift jag fått (och redan levererat trots famlande i visst mörker). Det fanns förutsättningar för en bra dag – på jobbet.

Efter två avstämningsmöten och en kort rast när jag gick för att köpa lunch kunde jag fortsätta skriva.

Det var Wienerbrödets dag igår. Men jag hade ingen att fika med och att fika ensam finns det ingen glädje i, en blir bara tjock. Däremot tog jag en stor cookie på jobbet som nån bjöd på innan jag fortsatte arbeta – och det gjorde susen. Jag fick världens flow! Eller… kanske en sockerkick, bara. Hur som helst, artikeln blev klar, den är granskad, OK:ad och skickad på översättning.

Nån bjöd på cookies på jobbet. Jag tog EN.

En lite oorganiserad lunch i sällskap av en bok som rör upp saker inuti.

Lunchen blev lite oorganiserad. Bilden blev dessutom stökig, som synes. Det berodde på att boken jag började läsa igår rör upp saker inuti. Boken innehåller så många… beröringspunkter och igenkänningar att jag nästan tappar andan. Det handlar om allt från föräldralöshet och vad den gör med en som vuxen, via en hemlig minneslåda i garderoben över ett ex till en stuga som en gång beboddes av en av huvudpersonerna – och känslan när den är uthyrd. Den där lådan i boken, förresten, är inte så vidare värst hemlig. Och även jag snokade, för länge sen, en gång i en låda. Det gör jag aldrig om. Snokerierna ledde till skilsmässa och jag föraktar människan – och människor överlag – som både döljer sanningen/ljuger eller som inte kan släppa taget. Som du förstår, kära dagbok, innebär detta även ett självförakt.

∼ ♦ ∼

Kvällsmat.

Till kvällsmat idag värmde jag tomatsoppa och åt två mackor till. Jag har inga restriktioner inför morgondagens skiktröntgen. Det enda jag ska göra är att dricka en liter valfri vätska jämnt fördelat på två timmar före undersökningen. Vilket blir lite svårt eftersom jag tillbringar minst cirka en halvtimme med att promenera upp till Sjukstugan i Backen.

Vidare har jag varit i kontakt med min husläkarmottagning och frågade bland vad som hände med den ovan nämnda samtalskontakten. Denna fråga och ett par andra ställde jag till doktorn, men då svarade en sjuksköterska i stället. Och hon hade uppenbarligen inte läst att jag skulle på skiktröntgen i morrn för hon erbjöd en samtalstid då. Det var för övrigt samma sköterska som sa att jag inte skulle ta antihistamin när jag hade blivit getingstucken våren 2022 – och armen bara svällde och svällde. Så jaa… lite skeptisk är jag gentemot henne. För jag tog antihistamin och då gick svullnaden ner. Lite senare hade läkaren och jag en sorts dialog som utmynnade i att han ringer mig i morrn på seneftermiddagen. Och på tal om att ringa… Mobilen blev lite skum efter uppdateringen…

∼ ♦ ∼

Det krasmade inte under Tofflans tofflan och det doftade rent när jag kom hem. Uppenbarligen hade nån städat. Tyvärr doftade det inte bara rent. Citrus gjorde mig uppmärksam på att det fanns en spya i Salen att torka upp. Fröken Renlighetsminister!

På dörrmattan innanför ytterdörren låg ett paket med en julklapp. Eller nej. Det blev ingen julklapp, jag gav De blindas rike till mig idag. Det var liksom bara… meningen.

Den senast översatta i Gamache-serien, De blindas rike…

…gav jag till mig själv idag.

∼ ♦ ∼

Och just när jag skulle publicera det här ringde en vän som hoppades att det ska gå bra för mig i morrn på skiktröntgen.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.