Kära dagbok…

Idag är det 15 år sen vi förlovade oss, Anna och jag. Då var mitt liv helt annorlunda och jag hade andra mål än jag har idag. För det händer saker hela tiden under den resa som kallas livet. Ibland blir det tågstopp för pendeln mellan Uppsala och Stockholm. Ganska ofta aviseras detta som ”signalfel”. Det är ett begrepp nästan lika vitt som livet. Det står inte för nåt särskilt utan mer som ”allt” eller ”något, oklart vad”. Under livsresan blir det ett och annat signalfel. Vilken tur då att dessa uppvägs av lyckliga stunder, såna som inte är fel. Men det är lite tufft när det blir signalfel för ofta, det är jag den första att erkänna.

Jag hade inte tänkt en 15 år lång förlovning, ursprungligen tänkte jag på annat sätt. Efter många törnar har det positiva, modiga jaget, full av tillförsikt, kaxig och stark, blivit en helt annan människa – negativ, svag, klen och sjuklig. Jag är medveten om att jag i många sammanhang inte är värd att älskas och att livet är fullt av vägskäl. Men mitt livs kärlek finns i mitt numera trasiga hjärta. Alltid. Sen den första dan jag erkände för mig själv att jag älskar.

∼ ♦ ∼

Tror visst på en framtid…

Oavsett det som händer i mitt liv just nu tycks jag ha en tro på en framtid för mig själv. Igår efter jobbet hade jag några ärenden på stan. Bland annat köpte jag mig en kalendersats för 2024, det vill säga nästa år. Det gör en nog inte om en tror att en ska dö. Livsviljan… den är stark, den, trots att det inte verkar så ibland. Det är som om kroppen stundtals agerar reflexmässigt. Jag noterade dock att det har blivit allt färre födelsedagar som skrivs in. För övrigt har jag inte enbart en analog kalender – men en sån kan underlätta om nån måste ”ta över” ifall att… Ifall att jag dör. Jag har också en privat kalender i min mobil och en elektronisk jobbkalender. Jobbkalendern är förstås inte bara till för min egen skull utan för att mina chefer och arbetskamrater ska kunna boka in möten mig.

Jag har skrivit – och skriver – roliga och tacksamma artiklar.

Idag var det tre möten på förmiddagen och inget på eftermiddagen. Dagens två första möten var avstämningsmöten, medan det tredje mötet var ett enhetsmöte. Första mötet skedde via Zoom, andra och tredje var hybrid, det vill säga både Zoom och IRL. Lite rörigt, men så blir det när vi inte alla sitter på samma plats, inte ens i samma stad, och dessutom har mycket att göra. Till enhetsmötet skulle var och en förbereda sig med ett kort anförande. Ett par minuter vardera skulle vi få. Det känns inte riktigt som läge för det, men vår tillförordnade enhetschef vill nog bara väl – försöka se oss samtidigt som hon vill orientera sig och att vi ska orientera oss om vad andra gör. Och faktum är att det blev både bra, intressant och användbart. För egen del lyfte jag fram alla de roliga och tacksamma artiklarna jag den senaste tiden har skrivit och skriver. Senast idag fick jag återkoppling på sömnartikeln som har gått både internt och externt – och nu även på en fakultes webbplats.

Dagens jobblunch.

Lunch tog jag mitt på dan. På eftermiddagen fortsatte jag det vanliga arbetet. Jag hade också block och penna intill mig på skrivbordet för att skriva ner frågor till läkarna i morrn.

Nåt annat jag hade idag var min tegelfärgade linneskjorta. Varför ska den hänga oanvänd i garderoben? Ut med tjockis-svart ur mitt liv och in med mer FÄRG! (En har liksom inte roligare än en gör sig.)

Ut med tjockis-svart och in med färg.

∼ ♦ ∼

Och när jag kom hem överraskade Anna mig med trerättersmiddag och Direktören. Svampmacka med äpple, coq au vin och dessert med havrekross, vaniljkvarg och våra egna äpplen samt kaffe och praliner. Nu står vi oss. Så underbart gott – TACK!

Svampmacka med äpple till förrätt…

…Coq au vin à la Anna till huvudrätt…

…och dessert med havrekross, vaniljkvarg och våra egna äpplen samt kaffe och praliner.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.