Kära dagbok…

Det har sagts mig att jag är en kämpe. Att jag är envis, inte ger upp varken i första, andra eller tredje taget. Men kanske är det dags nu att sluta vara så stark och inse att det finns en match jag inte kan vinna. Med förmaksflimmer ska man helst inte utsätta sig för stress eller stor fysisk ansträngning. Fysisk ansträngning är ganska lätt att undvika. Stress, däremot, har jag varit utsatt för i såväl privatlivet som arbetslivet under många år. Jag orkar inte längre. Eller… orkar jag en stund till? Slutet kan jag ana nånstans där borta och paniken är inte riktigt lika påtaglig som för en 15 år sen. Men ska jag klara av det ett tag till måste stressen minska – på alla plan. Jag orkar inte bli skuldbelagd för att jag har känslor, till exempel och jag orkar inte med oron inför att inte orka vara ”snäll” nog att ställa upp på vissa saker – som jag kanske inte borde göra. Och nej. Jag tänker varken tjura eller tjata mig till saker och ting. Det var sånt jag gjorde som tonåring.

En annan sak jag egentligen vill göra är att sluta vara så diplomatisk och inlindande som jag faktiskt är i vissa sammanhang. Sluta lyfta fram andra och sluta ge sken av att det är så himla bra och rätt. Sluta larva, med andra ord. Risken är att mitt hjärta exploderar en dag. Jag blir ett löv på nåns fönsterbleck…

Ett löv på nåns fönsterbleck…

Igår lämnade jag prover och naturligtvis gick jag in på 1177 och kollade om det hade kommit in några provsvar. Det hade det. Inte alla, men några. Av de svar jag kunde läsa mig till såg jag att tre olika prover kring vita blodkroppar ligger för högt. Jag har läst mig till att det tyder på stress, infektion i kroppen eller leukemi. Svart på vitt, alltså, men oklart vilken ”svårighetsgrad”. Det jag själv kan göra nåt åt är stress, infektion kan jag få hjälp med, men leukemi… Den är tuff, den. Nu tror jag verkligen inte att jag har leukemi, kära dagbok, jag tror mer på nån av de första två. To be continued…

∼ ♦ ∼

Blött.

Tisdagen var vädermässigt som en grå, fuktig filt. Efter lunch regnade det riktigt mycket. Det var disigt och blött, ett väder som gjort för att sitta inomhus och läsa läskiga böcker och äta godis. Men jag har inte alltid lust att vara ledig, jag vill jobba. Godis åt jag igår, en Kick och en nougat, och mer blir det i kväll. Inte bra, för viktkurvan pekar uppåt.

I morse publicerade jag den andra artikeln i ”min” serie om pristagare på vårt intranät. Det krånglade rätt bra, men till sist fick jag till det efter en del svordomar. Ja jag vet inte om svordomarna hjälpte. Artikeln blev publicerad, i alla fall. Nu har jag ytterligare två på översättning, en översatt och klar för publicering förutom at jag väntar på foto och en intervju kvar att göra. På förmiddagen, efter våra morgonmöten, ägnade jag mig åt att skriva en artikel. Jag skickade den på fakta- och citatkoll och fick tillbaka med ett OK.  Lunch var välkommen som alltid mitt på dan, som igår tillsammans med skräcknoveller.

Jobblunch med skräcknoveller var ett välkommet inslag idag.

Därefter följde ytterligare ett möte. På eftermiddagen skickade jag också artikeln jag fått OK:ad på översättning. Den här veckan har jag bokat små rum där jag kan sitta och skriva, så även idag. Jag får ingen arbetsro annars. Eller ingen ro att skriva. Tilläggas ska också att jag har haft ett oerhört flyt. Jag har fått snabb och positiv återkoppling på det jag har skrivit. Det är roligt att få

”tack för ett bra jobb

och

”tack för en fin recension

och

”lycka till och sov gott

och inte

”du har gjort fel.

∼ ♦ ∼

På Main Street åt vi resterna av gårdagens fisksoppa med mackor till. Anna hade besökt Butiken på hörnet och införskaffat för dagen passande kakor till kvällskaffet: var sitt spöke och var sitt Frankensteins monster. Godisskålen är också fullproppad (ingen bild på den, då skäms jag). Mörkret har sänkt sig, det ösregnar och klockan 21 är det en amerikansk skräckfilm från 2019 på TV6. Det kan bli en riktigt bra Halloweenkväll…

Ostmacka och fisksoppa till kvällsmat.

Monsterkakor till kvällskaffet.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.