Kära lilla mamma…

Mamma i Varamon den 1 maj 2016.

Idag är det sju år sen du lämnade mig föräldralös här på jorden. Det går knappt att fatta. Sju år… Det känns som en evighet. Eller i vart fall väldigt länge sen. Och jag som fortfarande då och då får för mig att ringa och berätta nåt för dig, för att sen komma på att det inte går. Jag kan inte ens tända ett ljus på din grav idag, så jag får tända ett här hemma.

Vissa dar och tillfällen saknar jag dig mer än andra stunder, men jag tänker på dig minst en gång varje dag.

Bilden här intill var en av de sista jag tog av dig när du fortfarande stod upp. Vi hade varit på faster E:s begravning dan innan och jag var lite irriterad på dig när vi skulle gå. Du gick runt och sa hej då till alla som var med på minnesstunden – och det var många. Visste du att det var sista gången ni skulle ses? Mindre än ett halvår senare gick du själv bort efter en lång och ensam sommar när ditt enda barn inte kom och hälsade på för att hon hade börjat ett nytt jobb. Skulden är min.

∼ ♦ ∼

Sju år har gått och jag tror nog att du har lite koll på vad som har hänt. Jag tror att du vet att vi har rest lite, mest till London, men också till Brighton. Sommaren 2022 träffade vi pappas och min släkting Tom. 

Tom och jag i juni 2022, fotade av Anna.

Det senaste året har varit tufft. Det var som om nåt hände när jag fyllde 60 i april 2022. Ett getingstick till att börja med, sen ont i en fot, en rygg som bråkade allt mer och en handoperation. På hösten började jag simma och tog tag i vikten. Totalt har jag gått ner runt 20 kilo och fem kilo återstår till min målvikt. Men så fick jag proppar i högerbenet i somras, varav två var djupa. I samband med det upptäcktes att jag hade förmaksflimmer. Du vet det där som pappa hade. Han som aldrig gjorde sin konvertering för hans hjärta bara flimrade då och då. Mitt flimrar visst hela tiden och jag står i kö för konvertering. Jag tycker att det låter läskigt, men jag har inget val, mamma.

Samtidigt ska du veta att jag är inte ett dugg rädd för att dö, det är farligare att leva nu. Omvärlden gör sönder sig själv med pandemier, inflation, gängkrig och krig mellan länder. Själv har jag stängt ett antal dörrar för människor, mest såna som jag anser tar energi eller bara bryr sig när de vill ha nåt av mig. Det är svårt ibland, för det gör mig ensam. Så nej, rädd för att dö är jag inte, för jag vet att jag får träffa dig och pappa igen och då är jag inte ensam längre.

Mamma och pappa nån gång i början av 2000-talet.

Ett tag till kämpar jag på eller så länge jag orkar. Sommaren 2023 var förresten inte bara sjukdom, jag träffade både din kusin M och fina J, hon som alltid sa ”kramen!” till dig innan hon gick. Mammakusinen B ringer jag till ibland.

Mammakusinen B stående och mamma sittande, juli 2011.

Och jobbet är ju roligt igen sen jag bytte arbetsplats. Så ledsamt att jag aldrig fick ta dig på en guidad tur, jag tror att du hade varit rätt stolt att din dotter jobbade sina sista år på Uppsala universitet.

∼ ♦ ∼

Mamma, det är lite tungt nu, men idag är det tyngst att tänka på att du inte finns här. Du kunde ha fått några år till, jag hade behövt min mamma. Trots att jag var galen på dig ibland är du älskad, saknad och aldrig glömd.

Jag och mamma på mammas födelsedag 2014.

∼ ♦ ∼

PS Så här ser jag ut numera.

Nyklippt i slutet av september 2023.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.