Kära dagbok…

Märkligt nog vaknade jag med ett lugn i morse. Klockan 5.30, visserligen, det vill säga trekvart innan larmet går. Jag gick upp, besökte afträdet och gav katterna mat. Sen låg jag i sängen i halvdvala. Det blev en bra morgon! Gott om tid, det bultade inte så vansinnigt i bröstet och när jag gick till jobbet behövde jag inte stanna för att hämta andan. Bara en gång när jag tog bilden nedan stannade jag helt kort. Den som kan förstora kanske kan ana texten RÄDDNINGSHAKE på skaftet som skymtar i löven. Inte för att jag har nån sån pinne i mitt liv, men ska jag inte ta det som ett gott tecken?

Det ligger en räddningshake bland löven.

Däremot känner jag att jag vill haka i människor som är viktiga för mig. Igår när jag gick hem från jobbet träffade jag en sån person precis utanför ingången till huset jag jobbar i. Jag är så glad att den personens dåvarande chef en gång i tiden såg potentialen hos personen. Personen blev min chef under ett par år och fortsatte även att stötta mig i sämre tider. Sånt glöms inte bort. Sånt sparas i mitt trasiga hjärta.

Mitt trasiga hjärta…

Det har varit både höstdagjämning, Äpplets dag och Försoningsdagen. (Idag är det förresten Europeiska språkdagen.) Jag missar allt. Det är konsekvensen av att man lever lite från dag till dag. Psykologerna skulle säga att jag ägnar mig åt mindfulness. Riktigt så pretto vill jag inte vara. Jag lever efter hur jag mår. Vissa dar är det skit, andra dar är det riktigt bra. När jag är på jobbet är det för det mesta riktigt bra. Jag har ett värde, jag träffar människor, får input. Men det gör mig förstås jättetrött.

Jag blir så trött på jobbet…

…men fyller på med lunch och litteratur mitt på dan.

Så trött är jag efter en dag på jobbet att jag inte orkar nåt om kvällarna mer än att äta nåt, sitta vid datorn, sparka igång en diskmaskin, möjligen tvätta och prata med katterna. Idag var planen att gå till Kvarnen och hämta ”brevet” jag fick en avi om igår. Den planen höll! Jag var visserligen just jättetrött, men chefen bjöd på småkakor på eftermiddagen. Den kaka jag tog var det nog massor av socker i.

Efter jobbet mellanlandade jag på Main Street för att lämna jobbväskan och ge katterna mat. Sen tog jag avin och ryggsäcken och gick iväg. Jag hämtade inte bara paketet (det var ett paket snarare än ett brev), utan jag handlade nåt ätbart på Korgtassen också. Idag har jag gått över 10 000 steg, nästan som förr i tiden. Då behövde jag fylla på med energi. Det blev ostpaj och grönsaker.

Ingen soppa i kväll utan energipåfyllning i form av ostpaj och grönsaker.

Om jag orkar och har energi ska jag försöka träffa en kompis en stund på fredag efter jobbet. Då har jag jobbat hemifrån och såna dar brukar jag vara lite piggare. Detta gäller dock inte om en eventuell höjning av medicindosen försämrar mitt mående. Ganska sjukt, egentligen, att man blir sjukare av sin medicin…

Anna har varit till Slottet och arbetat på dan. I kväll är hon på sitt ordinarie arbete ända till 21.30. Nu ska jag läsa och softa och hänga med katterna och försöka vila lite efter alla steg. Böckerna och katterna är mina personliga räddningshakar.

∼ ♦ ∼

Vad det var i paketet??? En personlig räddningshake förstås. Jag fick Mattias Lönnebos senaste fantasyroman för vuxna, Den första sången, för recension. Tack till författaren!

Jag hämtade ett paket till mig…

…från avsändare Lönnebo…

…med boken Den första sången för recension.

∼ ♦ ∼

En dag som jag inte har glömt att det är idag är mina föräldrars bröllopsdag. Om de hade levt skulle de ha varit gifta i 64 år. De fick 47 år som gifta, 50 år som ett par. Tack till er för att jag blev till!

Mina föräldrar på bröllopsfotot.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.