Kära dagbok…

Jag gillar min utsikt där jag sitter och jobbar hemifrån. Andra tycker säkert att den är trist. Bilden tog jag igår eftermiddag.

Fokus på det positiva, fokus på det som funkar och det som är bra… (som att jag gillar min utsikt genom fönstret där jag sitter och jobbar hemifrån, medan andra säkert tycker att den är trist) Ja du, det är lättare sagt än gjort. I grunden vill jag tänka positivt, men det är lite jävla svårt när jag för en dryg vecka sen mådde tusen gånger bättre än jag gör idag. Samtidigt var jag då också lyckligt (?) ovetande om att jag var farligt nära både en stroke och ett skadat hjärta. I och med att förmaksflimret upptäcktes kunde jag få medicin i tid. Det förhindrar åtminstone proppar, men… och nu kommer det negativa… frisk blir jag ju inte. Jag får äta medicin livet ut, troligen. Medicin som hindrar en normal livsföring och som har sänkt min livskvalitet enormt redan. Samtidigt… utan den hade jag kanske inte suttit här och skrivit. Jag kanske hade varit död.

Jag väntar på remiss till en kardiolog. En doktor som ska avgöra om mitt hjärta ska startas om, konverteras, eller inte. Det låter läskigt och jag är rädd. Jag är rädd för och ganska chockad över rätt många saker just nu.

Läkarmöte i morse via en app.

I morse hade jag ett möte via en app i mobilen (den blev kokhet!) med min läkare på husläkarmottagningen. Det är nämligen dit jag ska höra av mig om jag har frågor. Tre dar hade jag väntat på att få ställa frågorna. I primärvården går det inte fort, vilket det gör i den slutna vården, har jag noterat. I slutenvården vårdas man snabbt, effektivt och sen – hepp! – får man gå hem. I primärvården tar det tid att ens få tid med vårdpersonal. Men jag har tur även där just nu, för min nya läkarkontakt är toppen. Han klarar av att hantera besvärliga patienter som jag, patienter vars främsta förmåga inte är flexibilitet. Dessutom har han jobbat på Sjukstugan i Backen och har eventuellt bra vägar in till kardiologer – förutom goda medicinska kunskaper. Jag går inte in på några detaljer, men en sjukskrivning på till att börja med två veckor från och med i morgon blir det. En stor del av arbetsdagen ägnade jag därför åt att delegera och styra om jobb och leveranser. Mina arbetskamrater är guld! Så även mina chefer. Jag har pratat med såväl biträdande chefen på avdelningen som högsta, de har inte bara mejlat utan ringt. Sånt får det flimrande hjärtat att flimra lite… mjukare. De tog sig tid, de lät inte uppskruvade, de vill mig väl. Positivt!

∼ ♦ ∼

Fokus på det positiva… Igår slumrade jag mindre på dan och behövde vila mindre tid. Jag orkade också läsa på kvällen, så mycket som runt 100 sidor i boken jag lånade av Finske Pinnen. Det blev lite godis – en Kick – och till Maria Wern bar Anna in en assiett med ost, en kexlåda och ett halvt glas rött. Livskvalitet! Men nåt av det jag åt fick jag sona för senare, för jag hade ont i magen hela natten. Ont, inget annat, fast det räckte ju.

Livskvalitet att orka läsa och kunna ta en Kick.

En positiv grej till: brevbäraren ringde på idag, väntade tills jag kom fram till dörren och räckte mig ett efterlängtat paket. Tofflisen, ja det stod så i adressraden ovanför mitt namn, fick Sebastian Avindells andra del i Östgötamorden-serien, Vedergällning för recension. Nu passar det jättebra att ha fått två nya och mycket troligen bra böcker att läsa under sjukskrivningen. Igår kom ju fjärde delen i Cold case-serien som en riktigt bra överraskning till en som var ganska deppig. Första recensionsdagar är inte förrän den 18 respektive den 15 september. Och det är inte så svårt att klämma ur sig några rader med personliga åsikter om böcker.

Tofflisen fick ett paket…

…med Sebastian Avindells bok Vedergällning.

∼ ♦ ∼

Och avslutningsvis… nåt positivt. Jag kom iväg på avtackningen, det var ganska utmattande, men kul, rörande och berörande. Roligt att träffa arbetskamraterna en stund och krama om chefen en sista gång. Det var uppdukat till fin mingelbuffé med snittar och bubbel. Husfrun hjälpte mig uppför trapporna och nerför trapporna. Jag lämnade en liten påse med nåt salt och gott. Givetvis vågade jag vare sig äta eller dricka nåt på grund av magen. Och det är ju nästan lika gott med valnötsbröd med ost, Keldas milda tomatsoppa och ett glas kolsyrat vatten med citronsmak..?

Uppdukat med snittar och bubbel.

Ostmacka och tomatsoppa är nästan lika gott.

En stunds vila på soffan på det och därefter ett vänsamtal per mobil. Till skillnad från Citrus, som hellre ligger på golvet, längs med soffan.

Jag vilar på soffan, Citrus längs med.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.