Kära dagbok…

Redan i morse låg min artikeltext, som jag skickat på fakta- och citatkoll igår eftermiddag, åter i mejlboxen. Den jag hade intervjuat hade bara gjort ett par tillägg. Jag la till, kortade meningar, justerade lite och skickade en förfrågan till översättarna. Svar från en av dem kom snabbt att han skulle fixa. Artikeln kom tillbaka från översättaren strax innan jag skulle gå hem. Det blir toppen att få ut artikeln redan före midsommar eftersom det är tänkt en uppföljare i höst!

Ro vid ån, men inte inuti mig.

Sen insåg jag att jag är den enda av fyra på interna redaktionen som jobbar just nu (med det redaktionella exakt) och det är fan hektiskt och stressigt och känns inte bra. Den rofyllda bilden här intill från ån tog jag i morse, men jag känner allt annat än ro. Jag fick i uppdrag att publicera en text som nån annan skrivit, men materialet behövde tvättas, felstavningar korrigeras med mera. Vissa bitar fick jag hitta på själv (finns inget annat sätt att uttrycka det på). Det hela tog sin lilla tid. Ryggen är visserligen bättre idag, men det kan ju bero på att jag tar värktabletter. Tabletter som jag blir seg och arg av. Smärtan i kombo med tabletterna gör mig trött, men som det är för tillfället har jag inget val. Från Main Street i morse stack Anna iväg tidigt för att vattna i Slottsträdgården innan hon började jobba klockan sju. Det har visserligen regnat i natt, men allting torkar snabbt. Det betydde att jag fick ge katterna mat, tömma pottorna, bädda och se till att stänga fönster etc så att ingen kisse smiter ut eller nån obehörig smiter in. Jag kan säga att det inte är så lätt att vare sig utfodra djuren eller ta upp kattskit på grund av ryggen. Men jag rådgjorde med en vän igår per telefon och blev rekommenderad att ta två värktabletter var sjätte timme. Det har funkat rätt bra. Detta innebär dock att jag inte kunde hänga med på AW efter jobbet som tänkt idag. Alkohol och tabletter är ingen bra kombo och jag har som sagt ont och är trött.

Kycklingfrikadeller och läsning till lunch.

Som andra behöver även jag  frizoner. Smet iväg och tog en snabb kaffe på annat håll i huset och sökte mig till en tillfällig sådan på lunchen i sällskap med min bok på gång. Böcker är alltid gott sällskap och de jag läser kan inte göra mig illa på det sätt som människor kan. Det finns människor som gör mig gott också, ska tilläggas.

Men vid lunchen såg jag en familj, typ en sån som jag tillhörde som barn – mamma, pappa, morföräldrar/farföräldrar och en liten flicka. Den lilla flickan var bortskämd, ville inte äta, satt och hummade och sjöng. Mamman trugade, pappan log och mormor och morfar tyckte att hon var bedårande. Alla dessa later hos en liten flicka, för att få uppmärksamhet. Det sa nån till mig också, när jag var liten flicka. Barndomen slogs i kras, dubbelt kras. Jag fick höra att jag var orsaken till min mammas (fysiska) sjukdom också. Såna där saker poppar upp numera. Likaså skuldkänslorna för att jag inte gav min ensamma mamma mer tid på ålderns höst. Det är försent nu, hon är borta, alla är borta. Då sa min vän ett sanningens ord om min mamma och på rätt sätt. Med dessa ord kunde jag släppa en del av skulden och njuta av kycklingfrikadellerna, boken och grönskan.

Grönska.

∼ ♦ ∼

Efter jobbet gick Anna och jag och handlade. Vi softade en stund först, för båda hade haft ganska tuffa arbetsdagar. Jag åt min kvällsmat – ostmackor med rädisor från Slottsträdgården och bubbelvatten – på balkongen medan jag läste protokoll och en tidskrift.

Kvällsmat.

I kväll hänger jag där ute på balkongen över min bok. Tack och lov att ryggen är mycket, mycket bättre! Må den förbli så. Ro o ro…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.