Kära dagbok…

Oj så trött jag var på måndagskvällen! Den där hjärtklappningen jag får när jag lägger mig ner är ganska utmattande. Jag tror inte att den egentligen är fysisk, utan beror på att jag har ångest som kommer och går. Det lustiga är att jag ibland inte vet om att jag har ångest. Ja ja, jag lever – till mångas förtret.

Citrus och en bra bok höll mig sällskap vid mina piffade kvällsmackor.

I vart fall var det skönt att ha sällskap igår kväll, av såväl katterna som vän i luren och TV. Nu ska katterna och jag vara ensamma på Main Street till sent i morgon kväll. Det funkar bra, men jag jobbar ju om dagarna och idag på tisdagen hade jag en nätverksträff som inte skulle sluta förrän klockan 17. Jag brukar i vanliga fall sluta 16.15 – eller senast 16.30 – lite beroende på vad jag gör och hur tidigt jag anländer på morgonen. Men katterna får helt enkelt vänja sig vid att vara lite mer ensamma de också.

Igår kväll var jag fortfarande mätt, men jag fixade kaffe och piffade ostmackorna med äppelskivor. Inte lika tunna och fint skurna som Anna brukar skära dem, men jag skar efter bästa förmåga med dåliga händer.

Sen kollade jag på Halv åtta hos mig, för det var från Uppsala, och lite på Bytt är bytt. Mest tramsprogram, jag vet, men jag var för trött för att läsa.

∼ ♦ ∼

I morse mådde jag inte jättebra heller. Jag höll på att kräkas flera gånger efter att jag hade ätit frukostfilen med bär, banan, kanel, honung och müsli. Nu valde jag att ta djupa andetag och ignorera illamåendet. Jag traskade iväg till jobbet genom ett blåsigt Uppsala som var ett par grader varmare än igår. Idag gick jag hela S:t Olofsgatan upp till Övre Slottsgatan. Den backen är mer OK än Carolinabacken. Jag böjde nacken bakåt och log mot Missionskyrkans klocktorn som sträcker sig upp mot himlen. Solen lyste på Övre Slotts, men lika varmt som tidigare är det inte. Det där med att le, förresten… När jag kommer till jobbet får jag ett och annat leende. Jag känner mig välkommen. Som alltid ler förstås inte alla. Det kan bero på att de är trötta eller har haft en dålig morgon eller för att de inte gillar mig. Men jag väljer att suga in de leenden jag faktiskt får och på så vis tanka energi.

Mot himlen!

På himlen!

Idag var det mötesdag på jobbet. Ett möte på förmiddagen innebar en intervju med en arbetskamrat inom ramen för det projekt jag jobbar med. Som alltid är det trevligt att prata med människor, att få dem att berätta om det de gör och att lyssna aktivt (kommentera, ställa följdfrågor etc). Lunch blev det som vanligt mitt på dan. Idag åt jag kyckling och jag orkade äta upp allt utom riset.

Kyckling till lunch idag. Jag orkade äta allt utom riset.

Efter lunch påbörjade jag en sammanfattning inför den delavstämning jag ska ha i mitten av nästa månad i projektet samt korrekturläsning. Eftermiddagen avslutades med nätverksträffen. Och den i sig avslutades med lite prat, ett glas bubbel (nosecco) och en tipsrunda i Botaniska trädgården.

Utomhusföredrag.

Härlig majsol över Botaniska.

Vackra blommor i Tropiska växthuset.

Jag hade gärna tagit en öl efteråt, men kände att jag ville hem till Tisslingarna som hade varit ensamma sen förmiddagen. De behövde mat och sällskap. Och i stället för att bara utfodra dem och gå ut igen stannade jag på Main Street i en varm lägenhet med plomberad balkong och tvättade. Det behövdes, för tvättkorgen var av nån anledning full igen. I morrn får katterna också vara ensamma ganska länge, för jag ska ta friskvårdstimme och simma. Men innan jag hoppar i bassängen går jag hem och ger dem mat och tar mina simgrejor. Det är mötesdag igen i morrn, bland annat enhetsmöte och avstämningsmöte med min chef.

∼ ♦ ∼

Men ännu är det tisdag. Jag är inte ett dugg hungrig i kväll, så det kanske bara blir lite nötter och en öl från kylen till kvällsmat.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.