Kära dagbok…

Måndagsmiddag.

Måndagen kom och gick. Dagarna bara passerar och det känns som om jag inte hänger med. Det är som om jag inte lever på riktigt just nu. Jag är nästan alltid hemma och inomhus (undantag i söndags), så jag var väl bra desperat när jag erbjöd mig att göra Fästmön sällskap till Korgtassen igår kväll. Sen vill jag förstås ha lite egentid med henne ibland. Egentid med eller utan Anna är det inte precis nåt överflöd av. Konstigt, det där. Jag är nästan aldrig ensam och ändå kan jag känna mig ensammast i hela världen. Det senare gäller mest när människor pratar om sina familjer. Familj är, som jag skrev lite om igår, en bristvara i mitt liv. Eller brist och brist… Anna är min familj. Föräldrar, syskon och barn har jag inga. Men… föräldrar har jag haft och föräldralöshet drabbar de flesta av oss, inget unikt. Att jag inte har syskon är inte mitt val vilket däremot barnlösheten är.

Igår kväll åt vi middag tillsammans igen, samborna och jag. Det fanns en bit varmrökt lax kvar i kylen sen förra veckan. Till den kokade jag potatis och så grävde jag fram romsås ur kylen. Hackade en sallad till mig och Anna, separata grönsaker till Gymnasisten. Det var mjölk i mitt dricksglas. Härligt! Magen protesterade varken mot mat eller dryck. Jag hoppas värken håller sig borta nu efter den här senaste vändan.

En sann stilikon fikar.

En fördel med att hänga med och handla och dessutom betala inköpen är att en har lite koll på vad som köps. Igår kontrollerade jag att det köptes fikabröd, ett par, tre (3) sorter. När en inte kan göra så mycket annat än läsa, jobba och äta kan en åtminstone se till att läsa bra böcker och äta gott. Till kvällskaffet blev det en kanelbulle för min del, medan Anna höll sig till rejält mindre tilltugg.

När jag sen förevigade mitt fikande slog det mig vilken stilikon jag är. Som de senaste dagarna här hemma var jag ikädd, rutiga pyjamasbyxor och en grön tischa med hål under armarna. Dagen till ära igår hade jag Union Jack-strumpor med hål både vid stortårna och under hälarna. Fantastiskt fint, eller hur?!

Utöver att gå omkring som ett riktigt modelejon samt stoppa i mig godsaker igår kväll hade jag kontakt med en författare vars bok inte hade hittat hit som den skulle. Vid närmare kontroll visade det sig att boken inte var sänd från förlaget än. Nu blev jag lovad att den ska skickas idag, med A-post. Skälet till fördröjningen är, som så ofta numera, den rådande pandemin. Corona sätter begränsningar för hur många som får vistas i sagda förlagshus samtidigt. Ja ja, den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge. Jag kan bara hoppas att boken kommer iväg idag och att den landar på hallmattan på Main Street i veckan.

Kvällen avslutades med tredje delen i Kanal 5:s dokumentär om Estonia samt en stunds läsning av min bok på gång, båda ganska… tunga…

∼ ♦ ∼

Bilen såg så ensam ut på Österplansparkeringen – först.

I morse vaknade jag sju minuter före mobillarmet. Jag klev upp, stängde av larmet och hasade ut i köket. Familjen Katt hasade in och fick mat medan jag tömde deras pottor. Efter morgonduschen fick jag klä på mig jeans, för före klockan sju måste bilen flyttas från garaget som skulle städas. I tre jävla timmar. Tror jag inte ett dugg på, det brukar ta 30 minuter max. Nu fick bilen åka en kort tur till Österplanparkeringen. Där stod den och såg så ensam ut – först. (Bilen har inte heller föräldrar, syskon eller barn.) Sen kom folket som jobbar inne i stan och parkerade. Trettio spänn kostade det mig, men p-automaten ville först inte samarbeta, verkade det som. Jag hoppas att jag inte fick betala dubbel avgift. Tre grannar träffade jag, alla lika morgonpigga och glada som jag.

∼ ♦ ∼

En grå och ganska kall morgon, bara tre grader, blev till en dag i samma färg. Förmiddagen var mötesfri för min del, vilket innebar att jag kunde läsa och skriva ikapp lite jobbsaker. Eftermiddagen var reserverad för en tre timmar lång workshop via Zoom… Mötet började bra, men mitt bestående minne av det är att jag fick veta att mitt namn är lätt utbytbart. Det gjorde faktiskt rätt ont. Det är som om jag… har blivit alldeles hudlös när det gäller jobbet. Vi var tack och lov klara i förtid med mötet, efter cirka två och en halv timme. Och det var tur, för Lucifer tyckte att det var helt nog och tillräckligt. Han lyckades nästan avbryta mötet i förtid…

Zoommöte på tre pers på tre timmar…

En kort paus i mötet för att fixa och hämta kaffe.

Lucifer lyckades nästan avbryta Zoommötet i förtid.

∼ ♦ ∼

Bland mejlen idag hittade jag ett nyhetsbrev från Sveriges Kommunikatörer, en yrkesförening jag är med i. Vad sägs om detta citat från föreningens generalsekreterare Hanna Brogren?

”Empati är vår första uppgift
Kommunikation handlar ofta om att lyssna mer än att tala. Det finns en ovärdelig uppgift i att förstå våra kunder, medborgare eller användare och förmedla de insikterna till resten av organisationen. För detta måste vi bredda vårt perspektiv och inte bara titta på kanaler och målgrupper. För att förstå människors fulla upplevelser måste vi se hela kontexten, människan, platsen och sitationen. Allt samverkar när vi resonerar, fattar beslut och slutligen agerar.

Tänkvärda ord, eller vad säger du, kära dagbok..?

∼ ♦ ∼

I kväll är det jag som lagar maten på Main Street. Bilderna på Citrus avslöjar detta: inget på bordet och kanske en korvkiosk i sikte?

Citrus, dotter, dök upp till lunch, men i köket.

Eller möjligen en korvkiosk i sikte..?

∼ ♦ ∼

Livet är kort.