Ett inlägg om ett restaurangbesök.

Jag fattar inte varför det anses fult att gå på restaurang ensam. I kväll kilade jag iväg till Upsala mejeri  Trattoria Alessandro för att inta middag på egen hand. Innan jag gick var jag nervös. Det är nåt underligt med folk som går ut och äter ensamma. De har problem av nåt slag – eller så har de inga vänner eller nån familj att äta med. Ja, fult är det, men jag gick ändå. Efter att ha intagit rester kvällen innan, besökt loppisar och fyndat mjukisbrax till 40 procents rabatt tyckte jag att jag kunde lägga ännu lite mer pengar enbart på mig själv.

Jag gick till Upsala mejeri…

…eller i vart fall mitt emot för att äta middag.

När en går ut ensam och inte ens har nån bok att skydda sig med… Vad utsatte jag mig för? Jo, jag tränade mina sinnen för intryck. När servitören kände igen mig och till och med mindes vad jag hade ätit i torsdags tyckte jag att jag kunde samla intryck från övriga gäster också. Ungefär samtidigt som jag kom anlände två kvinnor med ett litet barn och en stor hund. Barnet lyssnade på tjatiga låtar, hunden fick vatten och kvinnorna pratade med ägaren. Ägaren berättade om sin familj och sin ekonomiska status. Jag beställde en bruschetta al pomodoro till förrätt och en birra Moretti till den medan jag betraktade folk och lyssnade, förhoppningsvis utan att det syntes för mycket. En ful och ensam gammal kärring väcker inget uppseende, så jag var ganska osynlig för alla utom serveringspersonalen.

Birra Moretti till…

…förrätten, bruschetta al pomodoro.

Efter en stund anlände flera gäster. Det höll på att bli hunddrama när ytterligare en gäst anlände med två svarta terrierhundar. En av dem sprang för att möta sin husse, varpå kvinnorna med den stora hunden bad att terriermatten skulle koppla sina hundar… Som om den stora hunden var i fara…

Jag beställde pasta med vitlök och scampi, linguine aglio e olio con scampi, till huvudrätt och till det ett glas husets röda. Vinet var perfekt tempererat som alltid.

Pasta med scampi och vitlök till huvudrätt. I glaset husets röda.

Perfekt avslutning på måltiden med torrone semifreddo, kaffe och Frangelico.

Ännu fler gäster kom. Ägaren samtalade med två herrar som uppenbarligen var i samma bransch som han själv men på en annan ort. Jag snappade upp att ägaren hade inhandlat ytterligare en restaurang i södra delarna av Uppsala. En sån där anrik restaurang vid vattnet. Nu renoveras stället för att öppna i september. Därför får ägaren ingen sommarsemester. Det blir spännande och kanske värt ett besök även om det ligger lite off.

Min måltid rundades av med dessert, torrone semifreddo, och till det kaffe och ett glas Frangelico. Dessvärre serverades likören med is, men servitören noterade att jag inte estimerade detta och kom ut med ett nytt glas utan iskuber. Då njöt jag av varje droppe och mindes en och annan historia.

Jag betalade 700 kronor inklusive dricks och gick allén hem till Main Street. Det började blåsa lite, men var fortfarande varmt. Hemma möttes jag av en hungrig familjen Katt. De fick kyckling till middag och popcorn (!) till dessert. Men det är en helt annan historia.

Allén på väg hem.

Livet är kort.