Ett inlägg om en bok.

På Instagram hade jag sett en hel del bilder av Samuel Karlssons debutdeckare Den som dödar. Jag anmälde mitt intresse att recensera boken och efter nån vecka hittade ett paket från Lind & co ner i brevlådan. Lite förvånad blev jag, men mest triggade det min nyfikenhet, att den första utgåvan av boken kom ut redan 2011. På titelbladet i pocketupplagan från 2018 står att läsa att titeln på boken har ändrats och att författaren även har reviderat texten. Bara det låter spännande i sig. Tack till författaren och förlaget för recensionsexemplaret!

Handlingen utspelar sig inledningsvis i min mormors hemtrakter i Småland. Där hittar lantbrevbäraren en dag den gamle enstöringen Eskil svårt misshandlad. Men Eskil har inte bara en räv bakom örat utan flera. Han har till exempel lyckats skjuta åtminstone en av förövarna. Polisen Louise Hård och hennes kollegor blir de som får hand om fallet. Det är ett märkligt fall som visar sig hänga ihop med att flera andra äldre män, på andra ställen (inte bara i Sverige), misshandlas och dödas. Brottsutredningen går även bakåt i tiden till början av 1960-talet.

Jag hittar en hel del finurliga ordvändningar i den här deckaren. Boken innehåller annars många råa och blodiga skildringar, men inte just det där lilla extra när det gäller språket. Jag tycker att det är synd att boken inte är ordentligt korrekturläst när den ändå reviderades. Det stör nämligen den i mitt tycke spännande historien som lämnar mig med många tankar och funderingar. Förutom felstavningar på både svenska och i en engelsk dialog samt ord som saknas hänger jag ibland också upp mig på onödig detaljrikedom som inte för berättelsen framåt. Men för den som är intresserad av fiske, till exempel, är det säkert intressant att läsa om en nybliven pensionärs flugfiske.

Ibland glimmar det emellertid till och författaren får till fullpoängare i sina personbeskrivningar, som här av Kalle-kamera:

”Kalle-kamera var ingen skönhet direkt. Han tvättade sig aldrig och håret hängde fett och svettigt ner till axlarna. Han var rödbrusig i ansiktet och hade ett grått, trassligt svintoskägg. En rejäl ölmage och ett par pinniga ben fullbordade uppenbarelsen. För den oinvigde var hans lekamen rent frånstötande. Men det var något med blicken. Runda små grisögon inbäddade bakom hängiga ögonlock som fick kvinnorna att smälta.

Sen är det dessvärre några missar som i mitt tycke drar ner omdömet och som kanske hade kunnat undvikas genom god lektörsläsning. Till exempel när Louise tar med sig katten till Frank för att tillbringa natten där. En innekatt behöver en potta, men Louise tar i princip katten under armen och drar. Inte känns det heller riktigt realistiskt när Eskil hjälps upp för en trappa av fler än en person för att på nästa sida dansa. Visserligen dansar Eskil inte jenka utan tryckare, men ändå.

Hur som helst, det har blivit fyra delar i serien om Louise Hård och även om jag tycker att debuten var lite stapplande vill jag läsa övriga delar. Det som framför allt lyfter just den här boken är den fantastiskt spännande historien bakom händelserna, en historia som sannerligen ger mig myror i huvudet. Dessutom är den baserad på verkliga händelser, om än till viss  del omgjorda till fiktion. Eller? Såna funderingar gillar jag att författaren lämnar mig som läsare med.

Toffelomdömet blir medel.

Livet är kort.