Kära dagbok…

Jag drar in hösten…

Efter ett par ganska kyliga morgnar med runt fyra grader bara, var det elva grader i morse vid halv sex-tiden när jag skuttade upp ur sängen. Men det är mörkt ute och det tar en stund innan det ljusnar. Trots det har vi sommartid i Sverige över en månad till. Det känns lite skumt, särskilt som i alla fall jag har börjat dra in hösten. Underbara årstid, även om den innebär en påminnelse om sorgen jag drabbades av förra året. Jag har nån fundering att åka neråt landet för att klappa på familjens gravstenar.

Mamma, jag saknar dig! (Bilden tog jag i en kollegas kontor.)

Det jag däremot inte har är tid. Idag blev det ändringar i kalendern, som innebar att jag inte bara tog ett par timmar flexledigt utan hela eftermiddagen… Av nån anledning, och innan jag visste om det, hade jag förvarnat Tjifen igår.

Förmiddagen blev intensiv på jobbet, eftersom planeringen för dagen ändrades. Men nyhetsbrevet kom ut som det skulle prick klockan tio – trots att en viss projektledare höll på att ge mig en hjärtattack tjugo minuter innan. H*n, engagerad som h*n är, fullkomligt brakade in genom dörren till mitt kontor, varpå jag skrek högt av rädsla. Nu är jag inte rädd för projektledaren, men h*n blev rädd att jag blev rädd. Sen flabbade vi i en kvart efteråt innan jag lyckades göra den sista ändringen i textstycket till nyhetsbrevet om projektet ifråga. Som belöning/medicin intog jag därefter en färskfärsk fredagsbulle som vår gulliga Servicedeskpersonal hade fixat idag! Då stod jag mig fram till arbetslunchen jag hade med en kollega i huset mitt emot.

Servicedesk hade ordnat fredagsbulle idag på förmiddagen. Mums och tack!

∼ ♦ ∼

Eftermiddagen, ja… Den ursprungliga tanken var att ta flexledigt ett par timmar för att minska på flexsaldot jag har lyckats bygga upp. Sen hampade det sig så att nånting dök upp som krävde både min och Fästmöns närvaro. Efter lunchmötet packade jag ihop och loggade ut och åkte till Fänriken. Där var det rätt slött bland de håriga… Mor och dotter, Mini och Citrus, låg och snusade på en soffa bland gosedjur och kuddar, sonen/brodern Lucifer låg på sin egen kudde på en annan soffa, precis som när jag sist såg honom.

Mor och dotter softar bland gosedjuren på en soffa…

…sonen/brodern låg på sin kudde i en annan soffa.

En stark kopp kaffe senare skuttade Anna och jag in i Clark Kent* och styrde mot hemlig ort för att bland annat studera… bruna ränder. Och prata. Och tänka. Det blev en tur tillbaka till Fänriken för mer tänkande innan Anna cyklade iväg till jobbet och jag och Clark åkte hem.

Vi studerade bruna ränder, bland annat.

Nu är jobbet parkerat i två dagar – eller dygn, snarare.

Det småregnade lite på eftermiddagen. Jag kollade lite jobbmejl med mera när jag kom hem, men det blev bara en halvtimmes jobb innan jag loggade ut igen och stängde av jobbmobilen.

Nu ligger två lediga dagar framför mig. Jag tänker försöka inleda med sovmorgon i morgon (fast vi vet ju hur det brukar bli…) för att sen städa och tvätta. Tvättkorgen börjar bli full, strumplådan tom.

Under ledigheten ska jag ringa ett angeläget samtal, men också försöka få tummen ur och skriva det där brevet till mitt fadderbarn Oscar.

Väderappen säger att det ska bli lite varmare och lite soligare i morgon. Det är tur att det regnar i kväll och är gråruggigt, för jag tänker avsluta den här fredagen ungefär såsom jag började den: genom att läsa Pappas pojke av Emelie Schepp. I morse vaknade jag så tidigt att jag hann att läsa en god stund. Nu är jag ungefär halvvägs. Morgonkaffet på bilden byter jag emellertid nog ut mot en öl/en GT/ett glas rött. För nu går fredagseftermiddagen mot kväll och då ska det mysas med gotta för såväl kropp som själ.

Mitt frukostbord i morse.

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.