Ett inlägg om en bok.

Jorå, jag var på Stockholm Pride 2017 i helgen, men jag hann också läsa ut en ganska nyinköpt bok. Det var inte så länge sen jag upptäckte Ann Rosmans deckare med Marstrand som miljö och kriminalinspektör Karin Adler som centralfigur. Jag hittade de flesta av böckerna second hand, men Porto Francos väktare nätshoppade jag. Boken anlände i tisdags och igår läste jag ut boken.

Som vanligt löper en historisk berättelse parallellt med en nutida. I den här boken blir det tre ingångar. Läsaren får följa Agnes som i slutet av 1700-talet stiger i land i Marstrand förklädd till Agne. Agnes flyr hemmet eftersom hon inte vill gifta sig med den man som utvalts åt henne. I nutid får läsaren följa Vendela, hennes son Charlie, brodern Rickard och hans fru Jessica samt Astrid. Vendela och Rickard äger ett hus på Klöverön, ett hus som gamla Astrid har anknytning till. Jessica vill tvinga fram en försäljning av huset. Den tredje ingången är en kvinna med ett spädbarn som hittas döda i en mosse. Karin Adler kopplas in på fallet med att försöka identifiera de döda. Så sker ett otäckt dödsfall på ett dass. Självklart hänger alla delar ihop – även nutid och dåtid.

Den här boken, som är den tredje i serien, är nog den allra bästa. Jag gillar att läsa om historiska händelser såväl som spänning. Ann Rosman lyckas kombinera dessa tu på ett suveränt sätt. Ofta lär jag mig nya saker av Ann Rosmans böcker. Den här gången lärde jag mig om den nionde paragrafen som gällde ett tag i Marstrand. Den innebar att alla brott – utom dem som hade med liv och ära att göra – hade straffamnesti i Marstrand. Det betydde att polisen inte kunde komma åt brottslingar där.

Jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig boken och läste så snart tillfälle gavs. Delvis lyckades jag räkna ut hur saker och ting hänger ihop, men inte helt. Ann Rosman är dessutom skicklig nog att inte lämna några lösa trådar som fladdrar i vinden – mer än medvetna såna…

Toffelomdömet blir det allra högsta.

Livet är kort.