Kära dagbok…

Jag vaknade med huvudvärk, igenklistrade ögonlock och nysningar, men ingen snö.

Nej, nån resfeber har jag inte, men jag vaknade med huvudvärk, igenklistrade ögonlock och nysningar. Utanför fönstret såg jag ingen snö, även om termometern visade minusgrader. Huvudvärken är botad med en mugg becksvart kaffe. De igenklistrade ögonlocken ska jag öppna i duschen strax. Bara nysningarna kvar och dem råder jag inte bot på.

Jag räknar med att ge mig av runt nio-tiden och då tar jag svängen förbi polisen för att hämta mitt pass innan jag ger mig ut på vägen ner mot Motala. Lilla väskan på hjul är fullpackad, kompletterad med en ryggsäck samt min dator i sin väska. Det är först på söndag jag vänder hemåt igen och eftersom vädret är som det är är det bättre att ta med sig för mycket kläder än för lite.

Jag hpppas Motala bjuder på detta.

Min vän Lucille ser till min lägenhet. Det passade henne väldigt bra just nu eftersom de har hantverkare hemma som renoverar. Eftersom vi bor precis intill varandra har jag sagt att hon och familjen får vara hos mig så mycket de vill tills jag kommer hem. Inte kul att leva i kaos.

Inuti mig är det lite kaos också. Mest är jag orolig för om jag ska överväldigas av känslor när jag kör in i Motala senare idag. Det kanske är sista gången på väldigt länge. Jag hoppas stan bjuder på några fantastiska solnedgångar innan jag lämnar den. Det jag vet säkert är att jag ska träffa flera goda vänner och släktingar. Jag är inte ensam i Motala, trots allt. Och när jag kommer tillbaka till Uppsala finns Anna här, den mest älskade. Jag är inte ensam i Uppsala heller.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.