Ett inlägg till min mamma.
Jag har läst några av dina små ord, mamma.
Kära lilla mamma, dagarna går och sorgen och saknaden efter dig har förändrats. Jag gråter inte längre varje dag, men jag tänker på dig varje dag. Och sorgen och saknaden hugger tag i mig lite extra då och då, till exempel på söndagar.
Inte vet jag varför, men det var nåt jag behövde leta efter bland dina papper. Och så kom jag att bläddra i din adressbok och din fickalmanacka för förra året. Jag läste vad du hade gjort de sista dagarna du var hemma, men jag läste också om din sista sommar och din sista vår. Inte förstod jag riktigt hur ensam du var, hur ont du hade, hur svårt så mycket var för dig. Du beskriver dina dagar i några små ord om väder och vind, att du har varit och handlat, varit hos frissan och hämtat mat, att din kusin B har ringt och att J har varit och städat hos dig. Men du skriver också om din värk, hur svårt du hade att sova och din längtan och saknad efter pappa.
Mamma förlåt! Jag vet att en inte ska läsa andras dagböcker, men du läste faktiskt min en gång när jag var 14 och det gillade jag inte. Nu läser jag bara lite grann i din och tårarna rinner utan hejd. Sen plockar jag upp dina brev till pappa. Och när jag ser att varje brev börjar
Kära älskade Carl-Erik!
då kan jag inte läsa längre. Då gråter jag tills tårarna tar slut, för att jag saknar er så otroligt mycket. Nu får i alla fall ni vara tillsammans och det är jag som är ensam här nere på jorden. Men här finns Anna, den mest älskade, för mig. Tror du inte, mamma, att pappa hade tyckt om Anna? Det är jag övertygad om. Och ni ska båda veta att jag inte är ensam och utan kärlek, för så är det inte. Jag är ensam utan er. Ibland måste jag få gråta en stund.
Jag saknar er, mamma och pappa, men jag hoppas att ni har det bra tillsammans nu!
Jag hoppas att ni är tillsammans där uppe, mamma och pappa.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Saknaden är svår, det tar tydligen tid att hantera. Men tårar är inte farligt, bara ett bevis på kärlek, tänker jag. Men insikter kan bränna. Det är nog bara så.
GillaGilla
Sorgen måste få ta sin tid. Den är inte lika tung nu, men vissa dar, främst söndagar, kan den liksom slå klorna i mig. Jag tillåter mig att gråta. Jag använder bloggen för att lätta bördan, jag får också samtalshjälp. Det går bra. Eller bättre. Eller i vart fall framåt. Jag har mycket i livet att vara glad och tacksam över också.
GillaGillad av 1 person
Som du skriver i kommentaren, sorgen måste få ta sin tid. Den tid den behöver. Skönt att höra att det går bättre hur som och att du kan se det positiva som trots allt finns kvar!
GillaGilla
Just precie – den tid som behövs. Men det går bättre och jag faller inte lika djupt. Sen har det varit tio tunga år, inte bara De Sju Svåra Åren, fast det handlar om annat. Nånstans känns det ibland bara som att det räcker nu med sorger – på ett tag.
GillaGillad av 1 person
Ja, jag förstår dina känslor, sorgen går liksom upp och ner ibland sköljer den över en med extra kraft, men det vore nog konstigt om den inte gjorde det.
På fredag är det ett halvår sedan mamma lämnade oss, det är inte klokt ändå vad tiden går fort. Då ska jag sluta lite tidigare, åka ut till graven och titta till och tända ett ljus.
GillaGilla
Så känner jag också, det där att sorgen liksom slår till rätt som det är, när en ändå har varit rätt glad och mått bra ett tag. Mamma gick bort för fyra månader sen. Det är inte länge sen för varken dig eller mig som vi blev moderlösa. Det låter fint att gå till graven och tända ljus. Själv kan jag inte göra det, men nån gång i vår blir det urnnedsättning och då ska jag åka ner.
GillaGilla
Du skriver så fint om din mamma så man blir riktigt rörd. Jag kände henne inte men när jag sett bilder du lagt upp känner jag igen henne till utseendet. Kan inte placera vart men det kan vara att vi för många år sedan ofta väntade på bussen samtidigt.
GillaGilla
Tack, du vet, jag saknar henne så jättemycket, trots att jag understundom kunde bli irriterad på henne – och hon på mig. Jag tror inte hon har åkt buss på typ 40 år, men färdtjänst åkte hon ju. Mamma var nog rätt känd i stan pga stödkragen etc. (känd = lätt att känna igen.)
GillaGilla
Åh vad fint! Och jag skrattade högt åt att din mamma läste din dagbok en gång, inte mer en rätt att du läser lite i hennes 😉
GillaGilla
Ja hon tyckte väl att jag som tonåring var lite för sluten. Kanske är det lite rätt av mig att snoka tillbaka nu. Men jag blir mest ledsen och tycker att hon verkar ha varit så fruktansvärt ensam… 😥
GillaGillad av 1 person
Förstår att det måste smärta att läsa, ensamheten kan vara tung, inte minst för oss anhöriga som känner att vi borde funnits där. Men vi gör så gott vi kan, det visste nog din mamma att du också gjorde ❤
GillaGilla
Jo mamma visste att jag jobbade hela sommaren, men jag kunde ha försökt orka sätta mig i bilen och åka ner åtminstone nån helg. Så blev det inte. 😥
GillaGilla