Kära dagbok…

Bildkalender för bokälskare – en underbar kalender för en boknörd som jag.

När jag avslutade mammas hem (ja, jag hittar inget bättre ord än avsluta) valde jag att en del av böckerna fick följa med mig hem till Uppsala. Dels var det Per Anders Fogelström-böckerna, varav jag läste ut Stadserien i december, dels plockade jag med mig nyare litteratur som mamma köpt själv eller som jag har köpt till henne, typ Arvet efter dig. Jag stoppade också ner en del böcker som jag hade gett till pappa, men även ett gäng böcker av Jan Fridegård. Och så en helt underbar kalender, Bildkalender för bokälskare. Det är en kalender som inte är bunden vid nåt speciellt år. Eftersom den kom ut redan 1990 är det förstås omöjlig att få tag i i vanliga handeln, det är antikvariat som gäller. En tänker att 27 år väl inte är så mycket, men det är det ju.

Igår kväll innan jag skulle somna bläddrade jag i kalendern för att se vad den innehåller. Det är verkligen en bildkalender, men också en födelsedagskalender över kända författare (de flesta numera icke vid liv, dock). Vidare innehåller den författarcitat. För gårdagen hittade jag ett citat av Stendhal. Orden kändes så träffande att jag nu har bestämt mig för att titta i kalendern varje dag och publicera citat här på bloggen då och då om de känns passande på något sätt.

Stendahl och jag! 🙂

Hälsporren på högerfoten är hyfsad.

Det var kallt i morse och mitt på dan blev det lite sol. Jag har ju ett kontorsarbete och i kombo med hälsporre är det förödande för kondition och motion. I skrivande stund är emellertid hälsporren hyfsad, så jag har bestämt mig för att minst en gång två tre gånger om dan gå i trappor upp och ner till möten. För möten besöker jag varje dag… Vardagsmotion så där lite försiktigt till att börja med – tills jag ser vad foten tål och om eller när den börjar protestera… (Vi hade dessutom strömavbrott på jobbet på morgonen och tanken på att fastna i hissen under ett sånt gjorde trapporna mer lockande.)

Jag har börjat packa.

På jobbet pågår många stora projekt just nu – eller som alltid, snarare. Som kommunikatör kommer jag dessvärre ofta in sent eller från sidan. Ett skäl till det var förstås min långa frånvaro i höstas. Nu hoppas jag att jag ska kunna vara med redan från början så att vi kan ta fram en plan för kommunikationen. Då blir det svårare att missa nåt. En kommunikationsplan är förstås inte huggen i sten utan kan givetvis kompletteras vid behov under resans gång. Men att få in tänket hos dem som jobbar i ett projekt är aldrig fel. Nu jobbar jag till exempel rätt mycket med herr Fredag i ett stort projekt. Vi funkar bra ihop, trots att jag nog gjorde ett mycket förvirrat intryck under vårt första möte i december. Herr Fredag jobbar än så länge på viss tid, men vi är många som hoppas att han får tillsvidaretjänsten han sökt och dessutom blivit intervjuad för. Vi gissar att besked kommer före utgången av januari månad.

Ett annat projekt är vår förestående flytt till Segerstedthuset. Nu är det inte bara min avdelning som ska flytta dit utan så gott som hela Universitetsförvaltningen ska flytta ihop i nybygget. Idag har jag börjat packa. Det är i såna lägen en är extra glad att en inte har jobbat så länge just på den arbetsplatsen. Allt jag har på mitt kontor ryms i fickan i en låda, ungefär.

Mitt pass gick ut 2001. Och nej. Du får INTE se mig i hockeyfrillan i det!

Mina kvällar känns så korta och jag har varken tid eller ork för det jag vill göra, till exempel telefonera med släkt och vänner. Idag veckohandlade jag efter jobbet på Tokerian och det tog sin lilla tid. I morgon måste jag troligen åka och tanka, för bensinmätaren indikerar att det börjar bli dags. Jag måste även gå över mina räkenskaper. Nu på kvällen har jag också lyckats fixa strulet med mitt Apple-ID och inloggningen i en medlemssajt. Apple-supporten är verkligen kanonbra! Jag har utnyttjat den två gånger och båda gångerna har jag fått snabb och rätt hjälp via mobilen. Det är många såna där smärre saker jag skulle behöva ta tag i, men allt låter sig inte göras på kvällar och helger. Som att fixa pass, till exempel… Idag var det förresten driftstörningar på polisens webb, så det gick inte att gå in och kolla öppettider och sånt för just pass. I stället kom jag till deras krisinformationswebb. Det var hur som helst lite intressant att se hur de hanterar en sån här driftstörning, men det var ju inte riktigt kris för min del. När jag så småningom kom in kunde jag läsa att passavdelningen har öppet till klockan 19 på onsdagar.

I helgen jobbar Fästmön, så jag får försöka roa mig själv med att se över mitt hem en aning, det vill säga dammsuga, damma, bädda rent och tvätta. Med tvätt kommer också strykhögar att beta av. Skulle vädret råka vara fint tänker jag tvinga ut mig på en liten promenad. Jag behöver fortfarande sysselsätta mig större delen av tiden för att inte sätta mig ner och bara grubbla över sånt som den uteblivna obduktionsrapporten, som jag OCKSÅ måste försöka jaga rätt på. Jag känner mig lite som… en mental tamburmarjor… En sån med riktigt spretiga hängare och krokar. Då är det skönt att jag ändå kan vila hjärnan med litteratur. Hur skulle det annars gå..?

I stället för hockeyfrillan i det gamla passet får du en bonusbild på min kedja och bak i ett av mina nya par jeans. Det är verkligen svårt att fota sin bakdel själv… Kedjan ser enorm ut, baken mindre. I verkligheten är förhållandet givetvis omvänt.

Livet är kort.