Ett inlägg om en film.

Det är nog först som mycket vuxen jag har insett att Ingmar Bergmans filmer faktiskt är bra. I kväll visade SvT 2 Höstsonaten (1978). Flera mycket kända skådespelare är med. En av dem är Ingrid Bergman som här gör sin sista filmroll. (Hon gjorde bland annat en TV-filmroll senare och en del smärr roller, men gick bort 1982.) Nog var just Ingrid Bergmans medverkan nåt som lockade mig att titta, även om det inte var hela sanningen. Jag var nyfiken på hur mötet mellan henne och Liv Ullmann skulle bli.

I centrum för den här filmen står en berömd och åldrande konsertpianist, Charlotte. Charlotte har nyligen mist sin man och hennes dotter Eva bjuder in henne att komma och bo hos henne och maken. Charlotte och Eva möter varandra med kramar och varma ord, men ganska snart märker tittaren att såväl beröring som det sagda liksom faller platt – kramar och ord går parallellt, men når aldrig fram från sändare till mottagare. Dialogerna i filmen är uppbyggda som monologer. Nånting brister när Eva berättar att den sjuka systern Helena bor hos henne också. Helena är så uppenbart en öm tå för mamman, men hon är även nånting mycket mer.

Nån ljus och lätt film är detta naturligtvis inte. Filmen handlar om en dotters uppgörelse med en mamma som hon upplever har svikit och försummat henne gång på gång som barn. Inte den lämpligaste filmen för mig att se, kanske. Men jag har faktiskt inte velat ha nån uppgörelse med min mamma, så det är inget jag sörjer att vi inte hann med att göra. Skälet är att vi skulle ha talat förbi varandra, precis som Eva och Charlotte. Och vissa saker är bäst att låta vara vilande – nya ord hade inte kunnat ändra det som har skett.

Toffelomdömet för filmen blir det högsta. Lena Nyman gör också en fantastisk rollprestation som den sjuka systern.

Livet är kort.