Kära dagbok…

Hemkommen halv tre på morgonen. Sorgen och saknaden finns kvar.

Det har nu gått lite mer än tre veckor sen mamma gick bort. Trots min ålder (54) känner jag mig vilsen och lämnad och jag är oåterkalleligen föräldralös. Inget kan ändra på det. Jag har mått och mår verkligen skit. Varje dag är en kamp att klara av de mest basala saker i livet. Ovanpå det ska jag avsluta det som var mammas tillvaro här i Motala. En vecka återstår. Sen går en liten lastbil med de av mammas möbler och saker som ska flytta till Uppsala. Nåt föräldrahem i Motala finns då inte längre kvar.

Det är en sorg som är nästan outhärdlig att tänka på. Jag kan inte riktigt förstå den än, skjuter den lite framför mig. Låtsas att allt är som vanligt ytterligare en vecka. Fast det är det ju inte. Mammas fåtölj förblir tom, jag hör inte hennes röst, ser henne inte. Då och då uppfattar jag hennes doft. Men det är allt och det är så tomt!

Jag klev in i  en stor värme.

Att med alla dessa känslor inom sig bli hembjuden till vännen Mia en lördagskväll på middag var som att kliva in i en stor värme. Jag fick tillbaka lite av mitt liv igår kväll. Kunde kände mammas och pappas närvaro i glasen, så den jag saknade mest var Fästmön. Men det klart… När jag klev in här i mammas lägenhet närmare halv tre i morse kände jag mig nog ensammast i hela världen.

Mia bor i ett vackert gammalt hus som är blått och ligger i utkanten av Motala, nära Stallet, tror jag. (Jag var aldrig nån hästtjej när jag bodde här, men…) Jag tog bilen dit och lämnade förstås kvar den eftersom jag också medförde en bag-in-box med zinfandel. Dagens enda ärende på agendan är därför att knata tillbaka hem till Mia och hämta bilen. Det känns ärligt talat inte så lockande nu när det blåser nordliga vindar utanför. Så mycket snö har det ännu inte kommit, tack och lov!

En rejäl portion…

Det var en fantastiskt god måltid jag blev serverad! Mia är nämligen inte bara socionom, hon är också utbildad kokerska. Jag serverades en underbar ugnskyckling med chili och vitlök i såsen och potatisklyftor och grönsallad till. Det doftade underbart och jag la för mig en rejäl portion. Sen undrade jag hur jag skulle få i mig den… Inga problem! Den slank ner fint – liksom ytterligare en portion!!! Hur magen är idag ska vi tala tyst om. Det är bra att detta inte är nån doft-blogg, kan jag avslöja.

Mia hade dukat så fint med sitt Blå blom-porslin, men också med glas och kanna från mitt föräldrahem. Vinglasen kommer från mammas och pappas bröllopsservis. Vattenglasen i kristall har varit farmors och farfars. Jag hade nog kunnat tänka mig att låta dem flytta med till Uppsala, men det är ju så att där redan finns ganska många glas men inte lika många utrymmen för fler. Och jag är nöjd och glad över att glasen nu har kommit till ett hem där de uppskattas – och där jag då och då får dricka ur dem.

Vinglaset är från mina föräldras bröllopsservis, vattenglaset från farmor och farfar.

Värdinnan skålar!

Efter måltiden knackade det på dörren. Jag fick träffa Mias son som jag inte har sett på över ett decennium. Men Ivar har faktiskt till och med varit hos mig i Uppsala och hälsat på en gång – för typ två decennier sen, ungefär. Jag tror inte att han minns det… Fin kille till en fin mamma har det blivit. Dessutom lovade han att bidra med armkraft nästa söndag.

Trots att magarna stod i fyra hörn insisterade Mia på att laga en dessert som jag har glömt namnet på (du får gärna skriva namnet i en kommentar om du läser detta, Mia!!!) Jag bänkade mig i vardagsrummet och började greja med Mias dator. Den behövde främst uppdateras, både vad gäller systemet och virusskyddet, så det tog sin lilla tid. Tur att vi hade kvällen på oss – och gott om vin! Jag passade också på att uppdatera våra mobiler. När allt var klart kändes det väldigt bra – Mias dator funkade utmärkt! Jag är bara så ledsen att jag inte fick nån ordning på Annas dator förra helgen. Kanske får hon tillkalla expertisen..?

Ljuvlig dessert som jag inte minns namnet på.

Vi kollade på en film på TV och pratade om högt och lågt. Jag frågade efter en del gamla bekanta – jag har inte bott här i stan sen jag var 18 år och det var lite spännande att höra vart alla tagit vägen. Katten Tussan tyckte nog att vi var tråkiga, för hon sov mest. Men hon tittade upp när jag störde hennes skönhetssömn för att ta en bild.

Katten Tussan tyckte nog att vi var tråkiga som pratade gamla minnen.

Jag började väl ringa efter taxi strax efter klockan ett. Först var det telefonkö och när jag sen kom fram var det 40 minuters väntetid på bilen. Det slank ner ytterligare ett glas vin medan jag väntade… Jag måste säga att det smakade ypperligt att dricka rödvin ur mammas och pappas finglas!

Det smakade ypperligt!

Klockan halv tre var jag hemma i mammas lägenhet och tandborstad. Taxin hade då kört mig till fel ände av huset – precis som färdtjänsten alltid gjorde med mamma. Mycket irriterande! Men jag bad chauffören köra rätt. Sen är det varken hans eller mitt fel att bostadsstiftelsen Platen inte har gjort vettiga gatuadresser med vettig numrering eller bokstäver.

I morse var valet mellan vin och kaffe inte så svårt… Det blev kaffe, förstås. Huvudet var lite tungt, liksom magen, men jag känner mig fortfarande värmd av gårdagskvällen.

Jag valde kaffe och inte vin i morse.

Trots att jag la mig sent (eller tidigt…) vaknade jag vid halv åtta-tiden. Medan jag väntade på att kaffet skulle bli färdigt fördelade jag min medicin för den kommande veckan i min gröna ANA-box.

Fördelat för nästa vecka.

Kaffe och läsning på madrassen.

En knapp timme låg jag på madrassen och drack kaffe och läste boken jag började på igår. Det börjar bli dags att fixa frukost nu, fräscha till sig och knata tillbaka upp till det blåa huset för att hämta bilen.

Det känns som om det blir en lite dryg söndag. Jag har svårt att koppla av, svårt att finna ro. Kanske promenaden gör mig gott.

Jag har fått ett gott och fint och varmt minne från Alla helgons dag 2016, en kväll jag tillbringade hos en av mina äldsta vänner.

Stort TACK, Mia, för allt du har gjort för mig och allt du gör! Vänner som du och FEM växer inte på träd, har jag förstått.

Livet är kort.