Ett inlägg om en film.

Det är skönt att göra normala och vanliga saker, inte bara sörja. Igår kväll hade jag sett att TV 4 skulle visa en film baserad på Jussi Adler Olsens första bok* om Q-gruppen, Kvinnan i rummet/Kvinnan i buren (2013). Fästmön och jag bestämde oss för att titta.

Polisen Carl Mørck är tillbaka på jobbet efter en traumatisk händelse. Men han får inte längre jobba med nya fall utan är nedflyttad till källaren för att jobba med cold cases tillsammans med Assad. Egentligen vill man att Carl inte gör nåt. Assad sätter emellertid fart på honom. Det första fallet de tar tag i handlar om en politiker som har försvunnit. Det antas att hon har tagit livet av sig, men Carl tror inte att hon bara skulle lämna sin hjärnskadade bror Uffe hur som helst. Det visar sig att han har rätt – Merete Lynggaard hålls fången i en tryckkammare. Men av vem och varför?

Jag gillar verkligen böckerna om Q-gruppen. Filmen, däremot, var väl sisådär. Visserligen spännande, men betydligt segare än boken. Nä, i det här fallet är boken bättre än filmen.

Toffelomdömet blir medel.

*Det har hittills kommit ut sex böcker i serien.

Livet är kort.