Ett inlägg om ett vin.

Clivus Valpolicella Ripasso var ett mustigt vin, men hade lite kort eftersmak.

På fredagskvällen smög vi iväg till en närliggande restaurang för att äta middag. Det är enkelt att göra när två är trötta efter en arbetsvecka. Eftersom Husets vin (ett sydafrikanskt vin) var slut (liksom husets whisky, Black Velvet, så jag fick tvinga i mig – eh – Tullamore i stället) valde jag ett annat ur vinlistan. Jag fastnade för Clivus (2012) som är ett ripasso från Valpolicella. Det finns inte att köpa på Systembolaget, men hos TOMP kunde jag läsa följande beskrivning:

”Clivus Valpolicella Ripasso har en djupröd färg. Doften är generös och öppen med tydliga inslag av torkad frukt och mörka söta bär. Smaken är generös och fruktig med toner av mörka körsbär, torkad frukt och med balanserad fatton.

Fästmön åt grillspett med kött, jag spett med kyckling. Vi hade innan dess intagit vitlöksbröd med aioli och svarta oliver, så en kan säga att våra smaklökar var något vitlöksimpregnerade. Vinet passade emellertid bra till såväl det vitlökade som huvudrätten. Det var fylligt och mustigt, men hade kanske en något för kort eftersmak för att uppnå toppoäng. När det fanns hos Systembolaget som beställningsvara kostade det 109 kronor flaskan. På restaurangen betalade jag 24o kronor.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort. Ripassoviner är oftast goda.