Ett inlägg om en bok.

Stefan Tegenfalks (grattis två dar i efterskott på 51-årsdagen!) böcker upptäckte jag förra året. Jag läste Vredens tid och Nirvanaprojektet och fick sen inte tag i Den felande länken, den avslutande delen i trilogin, förrän i år. Dessförinnan hade jag införskaffat Pianostämmaren, som är en fjärde och fristående del om poliserna Walter Gröhn och Jonna de Brugge, på Myrorna för en tjuga. Denna den fjärde delen kom ut 2012 och stod oläst i nästan ett år i min TBR-hylla*. Idag vid lunchtid läste jag ut den.

Jonna de Brugge söker sina rötter – sina biologiska föräldrar. Detta sökande efter sanningen kopplas ihop med ett pågående fall. En tonårstjej hittas mördad. Mördaren har använt en stämgaffel på tjejen. Under jakten på den skyldige/a blir en efter en misstänkta. Tonårstjejen Linnea, till exempel. Hon är en sån som drar till sig bråk. Det polisen inte vet, men läsaren känner till, är att Linnea är mobbad i skolan. Dessutom är hon en väldigt duktig pianist. Hennes föräldrar, däremot, lyser med sin frånvaro och verkar inte känna till varken det ena eller det andra, som att Linnea har ett självskadebeteende. Kan mobbningen vara ett mordmotiv? När ytterligare ett ungt mordoffer hittas trappas jakten upp. Men vem är ärlig och vem är det inte? Och varför berättar inte Linnea allt?

Det här är en brutal bladvändare! Jag är så glad att jag hade helgen på mig att läsa den, för jag slukade den på två dar trots att jag också hann med att göra annat i form av både nytta och nöje. Boken är riktigt spännande och personteckningen av framför allt Linnea känns så på pricken att jag ser tjejen framför mig. Spänningen håller i sig till slutet och när inte ens en sån van deckarläsare som jag har nån som helst aning om vem mördaren är… då är det bra. Riktigt bra.

Toffelomdömet blir det högsta. 

*TBR-hylla = To Be Read, hylla med ännu olästa böcker

Livet är kort. Tack för att det finns så många bra böcker!