Ett inlägg om en bok.

I juni månad läser jag skandinaviska författare. Det passade därför hur bra som helst att fortsätta föregående månads bok, När duvorna försvann. Författare är nämligen finländska (estländsk härkomst på mödernet, dock) Sofi Oksanen. Boken fyndade jag för fem kronor på Återbruket. Jag hade tidigare läst Sofi Oksanens böcker Baby Jane (en bok med HBTQ-tema) och Utrensning och gett den högsta betyg. En kan säga att förväntningarna var höga.

När duvorna försvann handlar om Estland under och efter andra världskriget. Estland är ett sårat land där än den ena, än den andra förtryckaren härjar. I boken beskrivs samhället via det olyckliga äktenskapet mellan en skrivande man och hans försupna, galna hustru. Läsaren kastas mellan 1940-talet och 1960-talet. Och kasten gör att ens uppfattning om vem som är galen förändras ju längre in i boken kommer.

Men problemet för mig är att jag liksom inte kommer in i boken. Det mästerliga från Utrensning finns inte här. Jag blir bara förvirrad av hoppen mellan tider och personer. Det känns som om jag inte kommer nån av personerna riktigt nära. Den författande huvudpersonen kommer inte heller framåt i sitt författarskap. Att skriva om historien låter sig inte riktigt göras. Kanhända är boken alltför djup för mig. Jag förstår den inte riktigt och blir inte berörd på samma sätt som av Utrensning.

Tyvärr når boken bara upp till medelomdöme. Så högt når den mest för att den språkligt sett är välskriven – och för att jag gillar dess form, flexiband med flikar.

Livet är kort.