OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, förbannad men inte så ont. Först…

Av nån anledning blev jag lite låg igår. Jag tror att det handlar om att jag blev förbannad för ”bajsprovsbrevet” när jag hade förväntat mig en kallelse till återbesök hos kardiologen. I morse blev jag visserligen väckt av nåt stolligt oljud (renhållning?) utanför vid sex-tiden, men jag hade sovit bra under natten och inte haft nån värk. Hälsporren verkar läka och det gör nästan inte alls ont att stå på foten. Bara den eventuella stressfrakturen ovanpå foten som får skynda sig att läka om jag ska kunna gå till jobbet på måndag.

Runt åtta-tiden klev jag upp och fixade kaffe för att sen fortsätta att läsa Väninnorna på Nordiska Kompaniet i sängen. Jag var ungefär halvvägs när jag började läsa i morse. Ungefär 50 sidor läste jag till morronkaffet.

Torsdagsstart utan värk…

…och ungefär halvvägs i boken.

När jag var uppe vid sex-tiden i morse var det disigt och kallt ute. Två timmar senare började solen titta fram. Ytterligare ett par timmar senare var himlen blå och solen framme på riktigt. Fast termometern i sovrummet höll sig fortfarande på nollan, den står ju på skuggsidan. Men idag hade jag bestämt att ta en liten promenad. Jag behövde nämligen handla och till Korgtassen är det en lagom kort bit att gå. Men först givetvis frukost och dusch och ytterligare en räkning att betala.

Torsdagsfrukost med rostat nötbröd och fil med bär. I sällskap som vanligt med Hopptisarna och Väninnorna på Nordiska Kompaniet.

∼ ♦ ∼

Blå himmel och ondare fot, men jag klarar mig själv

En härlig aprildag.

Det är fan ingen som vet hur det är. Trots att jag berättar alldeles för mycket i mina dagboksinlägg och på Instagram – och det snokas rejält, framför allt från söder – känns det som om ingen fattar. Eller också gottar de sig. Jag har svårt att klara vardagen nu när jag är sjukskriven. Varför ska det vara så svårt att förstå? Lägger jag ut partyinlägg här? Knappast. För livet är inget party. Det är bara en jävla kamp, en förbannad uppförsbacke som aldrig tar slut. Hur det ska bli från måndag, när jag måste ta mig till jobbet, vet jag inte. Det enda sjukgymnasten sa är att läkningen tar längre tid ju mer jag belastar foten. Och då får jag förstås ondare. 

Idag blev det en härligt solig aprildag. Eftersom jag behövde fylla på förråden hemma skulle jag alltså gå och handla. Det var en vecka sen sist. Familj har jag ingen och vänner lyser som bekant med sin frånvaro, men jag kan själv. Och så var det ju fint, underbart och härligt väder och ljus och luft är bra för kropp och själ.

Hemburet idag.

Att gå med en krycka när man ska använda två och bära hem en tung ryggsäck plus en kasse tar på. Foten blev givetvis ondare, så när jag kom hem och hade packat upp skiten varorna och fått in den/m i kyl, skafferi och badrum grinade jag en skvätt. Det hjälper inte ett dugg. Jag skulle verkligen behöva praktisk hjälp. Fast efter Ingreppet har jag slutat be om hjälp. Antingen så sviker folk eller så fattar de inte eller så skiter de i mig. Och jag är stolt när jag klarar mig själv. Den enda som har erbjudit hjälp är mitt ex. Det är snällt, men… nånstans, nån gång måste jag ju… släppa taget. Det finns så många andra som behöver henne, dessutom.

Eller..? Är det nån som tror det då är nån inte läskunnig.

OM jag vill ha nåt umgänge ska jag tydligen anpassa mig helt och hållet. Men det är lite svårt i nuläget. Jag kan inte göra saker för att

1. det är svårt för mig att gå
2. jag arbetar (dock inte den här veckan)

Jag fattar inte att andra som är sjuka orkar göra en massa saker. Men det klart. De har ett nääätveeerk omkring sig. De har folk som peppar och som hjälper till. Det har inte jag. I vissa delar är det självvalt, i andra inte. Men förnedrar mig gör jag inte igen. Jag klarar mig. Själv. Och klarar jag inte nåt får jag vara utan. Det är inte svårare att så. Jag blir i alla fall desto stoltare när jag fixar saker på egen hand.

∼ ♦ ∼

Och dan bara passerade…

Jag försökte att inte deppa ihop totalt på eftermiddagen, men det var svårt. Försökte göra lite nytta och torka av i badrummet med nyinköpta städservetter. Jag bytte tvål också till den där svarta som var försvunnen ett bra tag efter flytten. Och så vek jag den rena och torra tvätten från igår. Det var handdukar och underkläder och bara att lägga in i skåpen där de bor. Vidare hade jag boken och godis som blivit över sen påsk. Det hjälpte inte så mycket, jag blev bara inte så hungrig. Men i kväll var jag tvungen att äta nåt annat än mackor. Fick fortsätta på det söta spåret och micra pannkakor som jag serverade med hjortronsylt och sprejgrädde. Som vanligt lekte jag med maten. Och dan hade bara passerat…

Pannkakstorsdag med Hopptisarna och Väninnorna på NK.

Ett X för ett ex.

Fri konst?

Ser ut lite som ett ankare.

I morrn ska jag försöka ta en liten promenad igen, nu ner till tunnelbygget för att fota och in på Butiken på hörnet. Men jag har bra ont i foten i skrivande stund efter promenaden till och från och inne i Korgtassen…

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Nä. Idag har jag inget att säga.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.