OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg av en lokalt författad bok.

Under våren 2026 kommer regelbundet ljusglimtar i form av hårda paket som hittar ner i min postbox. Modernista har varit mycket generöst i detta sammanhang. I början av mars trillade Markus Grönholms sprajtans nya bok Vad män gör in för recension. Det blev en spännande ny författarbekantskap som faktiskt är född och uppvuxen i Uppsala och efter en tur västerut i Sverige numera bor i Heby i Uppsala län. Stort TACK till Modernista!

Kriminalinspektör Victor Mauer kallas ut till en nedbrunnen sommarstuga. En man har hittats mördad inne i stugan – och en kvinna hittas så småningom död i närheten av stugan. Vem är gärningsman och vem är offer? Spåren leder till ett företag och ett antal kvinnor som har blivit utsatta – för sådant som män gör. Män som skyddas av andra mäns tystnad.

Som alltid när det gäller recensionsexemplar börjar jag utifrån och in. Omslaget är läckert rött på ett papper som känns som präglat, vilket ger ett påkostat intryck. Då gör det inte så mycket att omslagsbilden är från royaltyfria Shutterstock (även om det förstås hade varit häftigt med ett eget designat omslag). Inlagan är på drygt 300 sidor och det är utmärkt för en spänningsroman, enligt mig.

När jag börjar läsa får jag verkligen ställa om från föregående bok. Här är meningarna bitvis ganska korta och staccatoartade. Reflektioner kring omvärld och miljö slängs in då och då i handlingen och det är till största del dessa som skapar bilderna av karaktärerna. I princip är det endast lika korta ”ledtrådar” som släpps, bland annat kring Victor Mauers person. Hans namn, Victor = segrare, Mauer = mur, är verkligen passande. Karln är som en okrossbar mur och det är mycket svårt att komma honom in på livet. Som läsare får jag ingen ”personlig” kontakt med karaktärerna – vilket är både bra och passande i sammanhanget. Majoriteten av karaktärerna är för övrigt män. Författarens kortfattade beskrivningar av dem säger ganska mycket om dem, vilket är skickligt gjort. De kvinnliga karaktärerna får nåt diffust över sig och är inte riktigt lika tydligt tecknade i konturerna. Med all säkerhet är detta ett medvetet grepp av Markus Grönholm.

Det här är en väldigt våldsam och brutal historia om övergrepp. Den som inte står ut med att vistas i obduktionssalen eller läsa om hur lik har skändats eller kvinnor förnedrats ska nog inte välja den här boken. Det är otroligt otäckt och jag måste pausa läsningen då och då. Här är inte gåtan i kriminalromanen i fokus utan det är våldet som tar upp nästan hela scenen. Men givetvis vill jag som läsare veta vem och varför. När jag har läst en tredjedel av boken gissar jag lite.

Boken är välskriven och författaren har ett alldeles eget sätt att skriva kriminalroman på. Detta gör att perspektiv och berättelse hoppar en aning och det är inte helt lätt att hänga med i svängarna. Men jag gillar att nån vågar testa att skriva spänningslitteratur på ett inte så vanligt sätt trots att jag som läsare faktiskt får kämpa med att ha koll på vad som händer.

Det här är en mångbottnad och svart berättelse. Den rör sig dessutom i mina nuvarande hoods. Och även om den är fiktiv innehåller den sanningar:

”Men när en förälder dör blir man barn på nytt.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.