OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, arbetsdag igen…

Plötsligt tog helgen slut och en ny arbetsdag och en ny arbetsvecka påbörjades. Jag kom i säng hyfsat igår kväll efter att ha betat av de tre första avsnitten av Den som dräper säsong tre. Riktigt bra serie, måste jag säga. Dessutom tycks jag inte ha sett säsong tre alls, för jag känner inte igen storyn. 

Gråkall janurimorgon med tre snöiga bilar på den snöiga stora parkeringen på baksidan.

Jag vaknade tidigt i morse. Var väl ivrig att arbeta. Det var skönt att slippa ge sig ut, för det tycks ha snöat i natt och det var fem minusgrader här. Lusten att gå ut minskar med temperaturen och snön, men i kväll ska jag ut på roligheter. Dessutom får jag sällskap både dit och halva vägen hem. Då blir det mer roligt.

Så eftersom jag ska på konsert i kväll fick jag trixa med medicinerna i morse. Den ena medicinen ska det vara tolv timmar mellan varje tablett. Den tog jag tidigt liksom en av mina magmediciner. De andra medicinerna måste jag ta till nåt ätbart. Det innebar att jag skippade morgonduschen (duschar senare innan jag byter om från hemmaunifrom) och bara blaskade av mig för att så tidigt som möjligt kunna sätta mig vid frukostbordet och äta. Och ta den där jävla medicinen. Två timmar senare, när jag hade jobbat ungefär en av dessa timmar, protesterade magen. Ja, sån är min verklighet. Visst är jag tacksam att det finns medicin som får mitt hjärta att funka hyfsat normalt, men jag avskyr att medicinintaget styr mitt liv plus givetvis de oönskade biverkningarna. Jag ska sluta klaga nu, men det handlar förstås om fler biverkningar än just magen… En fördel med den tidiga dagen var förstås att jag kunde läsa en stund längre. Holy Denver närmade sig slutet… Igår kväll bestämde jag vilken bok jag ska läsa härnäst. Det blir en mer lättsam (!) deckare från bokpaketet jag nätshoppade i december 2025. Ytterligare en bok ligger sen för recension, men jag är rädd att den också är lite för tung för mig just nu…

Tidig måndagsfrukost med slutet av Holy Denver, Hopptisarna, fil och levande ljus.

Men en stund före klockan sju satt jag vid jobbdatorn och hade påbörjat dagens arbete. Jag skrev en ram till en artikel inklusive frågor för en intervju jag ska göra på onsdag samt deltog i två möten via Zoom. Under tiden hade det ljusnat ute, det var faktiskt nästan soligt. Givetvis forfarande kallt.

Det ljusnade under förmiddagen…

Och snart blev det lunchdags. Idag fick det bli varm lunch så att jag bara behövde äta mackor till kvällsmedicinen – som jag ju måste ta under tidigare än vanligt.

Varm lunch idag när det var så kallt.

Eftermiddagen fortsatte med skrivjobb, men min dator trilskades lite och höll på med uppdateringar. Jag fick avsluta arbetsdagen tidigt för att kunna ta duscha, äta ett par mackor och klä om. En kan verkligen inte gå på konsert i det jag hade på mig under dagtid… Rapport om den upplevelsen kommer förstås i ett inlägg i morrn.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Till lunchen läste jag de sista sidorna av Holy Denver. Den boken kom för recension från författaren Florence Wetzel och är för ovanlighetens skull inte nån kriminalroman. Det är en roman om det undertiteln säger: skam och försoning. Bra för mig att läsa, men lite tung. Jag ”lättar upp” med bokbyte till en spänningsroman om en misshandlad tonåring. Ehum…

Bokbyte från en roman om skam och försoning till en spänningsroman om en misshandlad tonåring.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.