OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Fredagskvällen förflöt med litteratur och brittisk TV-serie. Boken jag läser är tunn, men sorglig och därför tung, nåt jag behövde kompensera med lättare saker som fiktiva mord. På TV4 Play hittade serien Signora Volpe som kombinerar spänning med platser jag älskar. Jag fick resa till London, där jag har varit många gånger, och till Italien, dit jag aldrig kommer, men dit jag har längtat i många år. Tänkte mig till och med en bröllopsresa till Venedig. Det blir varken bröllop eller resa.

Jag fick resa till London, där serien Signora Volpe inleds.

TV-serien, tre långfilmslånga avsnitt i säsong ett, var lagom underhållande. Dessutom gillar jag huvudrollsinnehavaren Emilia Fox, hon som också är med i Tyst vittne. I Signora Volpe spelar hon en kvinna som tröttnar på livet som spion och reser till Italien, ursprungligen för att vara med på ett bröllop (!). Sen blir det åka av, så att säga… Lagom spännande och inte jättblodigt. Rekommenderas!

Signora Volpe är lagom spännande och inte jätteblodig.

∼ ♦ ∼

Sarah Klang från november 2019 på Katalin.

Tänk att det redan är den 1 mars! Plötsligt kom dagen när jag ska gå på Katalin och se och höra Sarah Klang med Anna igen. Det var några år sen vi såg hennes sist. Det var några år sen jag var på konsert sist… Lite bävar jag för att fot och rygg ska klara en stå-konsert, men jag får väl ta att jag kanske inte kan röra på mig så mycket i morrn. Vi ska äta tillsammans (inte jag och Sarah utan Anna och jag!) på Byblos innan konserten. Jag måste äta med min medicin och vill helst göra det på en restaurang där jag vet att jag får bra den bästa mat.

Sorglig läsning i morse.

Jag inledde lördagen i alla fall på vanligt sätt, det vill säga jag fixade kaffe och fortsatte att ligga i sängen fram till 9.30 ungefär. Läste den sorgliga boken. Hade också en underlig dialog på Instagram med en för mig okänd människa med många synpunkter på mitt liv. De finns visst fortfarande, de där myckettyckarna som tycks tro att de känner en genom att de läser ens blogg och ser ens bilder på Instagram. De som tar sig rätten att höra av sig med sina åsikter som går ut på att jag inte alls har det dåligt. Det har jag inte heller – inte hela tiden, men ibland mår jag inte bra. Jag vill bestämt hävda att empati inte är att förringa nåns känslor och upplevelser. Det är att trycka till nån. Sen finns det andra som hör av sig och har konstruktiva ting att dela med sig av. Det gör mig gladare även om det inte är nåt som funkar för mig.

Böcker är bästa sällskapet.

Det jag gör mest av allt är att läsa böcker. Nån människo-människa är jag inte – exemplet ovan gör mig ytterligare avskräckt. Böckerna är bästa sällskapet. I februari månad läste jag åtta stycken. Ett inlägg om februari i mitt bokår 2025 var tidsinställt för publicering i morse. Det var nåt vajsing med en bild i det inlägget, så jag klev upp, startade datorn och justerade felet. Därefter säkerhetskopierade jag månadens foton. Nu finns de på tre ställen, det borde väl räcka?

Jag käkade frukost med familjen, just nu Hopptimisten och Elliott. Därefter tog jag bilen och åkte och handlade tunga saker som fil, mjölk och ost. Jag plockar ner varorna i en varuvagn. När de är betalda packar jag dem i en ryggsäck som jag ställer i bagageutrymmet. Den enda biten jag behöver bära är från bilen i garaget till hissen. Det är axlarna som bär ryggsäcken. Den ena axeln opererades för 20 år sen för artros. Den blev riktigt bra, men den har börjat knäppa. Den andra axeln har klarat sig undan med en kortisonspruta. Händerna är rätt odugliga. Jag kan fortfarande skriva hyfsat på datorn, men skriva för hand blir oläsligt. Fast det värsta är att jag bara tappar saker. Den ena handen är opererad och det blev inte bra. Den andra handen har jag inte vågat operera, den funkar bättre än den opererade. Och nej. Jag skriver inte det här för att nån ska tycka synd om mig. I stället är det nån sorts ursäkt för att det blir många korrekturfel. Ja ja, efter handlingen var jag värd en rejäl lördagsfika. Noisetten köpte jag på Butiken på hörnet redan igår på lunchen. Bara att värma på morgonkaffet som var kvar i perkolatorn.

Lördagsfrukost…

…och lördagsfika.

Jag har betalat WordPress Pro och domän för ytterligare ett år, jag har skrivit om ett vitt vin, jag har grattat och glatts med en vän som fått förlängd tjänst (vi ska fira efter ramadan) och jag har vilat. Nu är det dags att göra sig lite fräsch för kvällens konsert. Jag får bästa mänskliga sällskap på konserten och det känns tryggt. Det här inlägget är därför tidsinställt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.