OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Utsikt från sovrumsfönstret tidigt i morse när jag drog upp persiennerna.

Mörk och blöt, blåsig, säkert halt på trottoarer och gångbanor förrädiskt fläckvis isiga… Så verkade den här torsdagsmorgonen i januari vara. Då kändes det extra skönt att slippa gå ut och stappla upp till jobbet. Ja, jag är lyckligt lottad som kan jobba hemifrån, alla kan ju inte det. Ändå vill jag helst vara på jobbet när jag arbetar för att skilja på jobb och fritid. Samtidigt spelar det mindre roll nu när jag är ensam. Jag kan dessutom jobba lite när jag vill utan att behöva ta hänsyn – eller att nån behöver ta hänsyn till mig.

Det var kolsvart ute när jag klev upp, men jag tycker nog att det blir ljusare tidigare. Det kolsvarta förstärktes väl av att det mesta av snön är borta. Nä, jag är inget stort fan av den här årstiden och jag vet att det med all säkerhet kommer mer av både snö och kyla ända in i mars. Värsta tiden…

Nog ser man att himlen gick från kolsvart till mörkblått tidigare. Här är utsikten från mitt arbetsrumsfönster.

Dusch följt av frukost och så redan klockan sju vid datorn. Det är väldigt skönt att elementet funkar som det ska nu i arbetsrummet! Temperaturen i rummet var behaglig hela arbetsdan och jag frös inte. Och himlen utanför gick snabbt från kolsvart till mörkblå…

Trots att jag jobbade en stund in på kvällen igår eftersom jag åkte hem tidigare hade det trillat in mejl som krävde en del svar och åtgärder. Igår fick jag ytterligare två skrivuppdrag och ett började jag ”dra i” idag. Det vore skönt om jag kom igång med intervjuer och skrivande så jag känner att jag gör nåt annat än bara svarar på frågor eller sitter på möten. Idag var det bara två korta avstämningsmöten för min del, ett eftermiddagsmöte ställdes in.

Det ljusnade även tidigare på baksidan…

Fördelen med att jobba hemifrån är att jag kan göra andra saker samtidigt, som att köra tvättmaskinen, ta mikropauser och till exempel gå ut med sopor samt handla på lunchen när det är ljust så att jag förhoppningsvis ser eventuella isfläckar på trottoarerna bättre. Allt detta gjorde jag idag – och ändå jobbade jag. (Notera: tom tvättkorg!) Mitt på dan, när jag gick och handlade, var det dessutom soligt. Solen ser jag bara genom fönstret när jag är på jobbet. Men nåt läskigt hände. Jag hade precis kommit in på Korgtassen när det högg till tre gånger i hjärtat.

”Nu dör jag! tänkte jag

men det gjorde jag uppenbarligen inte. Och vem vill dö på ICA???

I stället gick jag hem och åt lunch i form av Varma koppen-räksoppa och julknäcke ur After Eight-lådan med 18 månaders lagrad herrgårdsost på mackorna.

Hemmalunch med Sällskapet, Hopptimisten och julknäcke från After Eight-lådan.

Jag köpte på mig en massa tre paket vardera av ICA:s kycklingköttbullar, Varma koppen och Dafgårds kycklinglasagne till bra pris. Kycklingköttbullarna är jättegoda, jag har ätit dem till sås och potatis, potatismos, spaghetti och till jul. Ett paket kycklinggrillkorv kom med hem också liksom fredagsmiddag (en bit smörgåstårta) och taleggio. Bra att ha ätbart och lättlagat hemma.

Det blev en jädra massa mackor igår och det är inte mättande i längden, bara fettbildande. I morse tog jag därför fram en matlåda med bordskyckling och ris till middag. När åt jag lagad, varm mat senast? I söndags. Med andra ord var det dags denna torsdag. Jag behövde tugga.

Varm mat att tugga – kyckling och ris – tillsammans med Hopptimisten och Sällskapet.

Jag behöver ju vara energifylld till Antikrundan i kväll. Tänk så lite det behövs för att roa mig – ett TV-program. Sen har jag mina böcker. Från kompishåll är det bara tyst. Det gör mig ledsen och besviken, samtidigt lättad för nu behöver inte jag heller fråga. Men jag har börjat fråga mig själv högt hur jag mår i stället för att få höra nån ställa frågan.

”– Hur mår du, Tofflan?

– Jadå, jodå. Jag har ont i knäet efter fallet igår och har ett rejält blåmärke. Hjärtat uppför sig inte helt som det ska. Hälsporren är ond, men har fått vila idag. Ljumsken gör faktiskt mindre ont, ryggen är OK. Så tack som frågar, Tofflan, idag mår jag ganska bra.

Som en belöning till mig själv nätshoppade jag ett par fina lampor. Bara för att… muntra upp mig!

∼ ♦ ∼

Snälla doktor O, lägg dig inte i!

Igår kväll upptäckte jag att en av mina magmediciner höll på att ta slut. Jag loggade in på 1177 för att förnya receptet. 1177 är nog ett av de sämsta system jag vet. Det är så jävla… yxigt och torftigt och jag har svårt att få den överblick som jag behöver. För givetvis upptäckte jag efter att ha skickat in receptförnyelseförfrågan att jag har giltigt recept med hela tre uttag kvar. Då fick jag skriva ett meddelande till ”min” doktor P och hoppas på att han såg det innan han förnyade receptet.

Det gjorde han inte. Enters doktor Noll, nämligen… Han förnyade gladeligt receptet utan att kika om jag hade uttag kvar. Detta föranledde ett nytt, ampert meddelande riktat till doktor Noll där jag vänligt, men bestämt bad honom att inte utföra ärenden som jag skrivit till ”min” doktor P om. Givetvis kom ett svar idag om att doktor P är sjuk och att han (doktor Noll) skulle ta till sig min återkoppling. Vi får se hur länge det håller i sig… Det gällde ingen livsviktig medicin den här gången. Men det känns som om doktor Noll inte har nån koll på min hjärtsjukdom, mina mediciner och vilka andra mediciner som passar ihop med hjärtmedicinerna (vilket han bevisat på flera olika sätt) och det är därför jag vill att han inte ska ”lägga sig i”. 

∼ ♦ ∼

I morrn är det fredag och även då jobbar jag hemifrån. Efter jobbet ska jag röra mig lite längre bort från hemmet än till affären, för jag har en klipptid.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis… jag har fotat av en artikel ur lokalblaskan lördagen den 11 januari 2025. Det kan vara så att texten går att läsa om du klickar på bilderna. Artikeln handlar om Uppsalabornas ensamhet. Synd att endast två personer, båda i 30-årsåldern, intervjuades. Den ena har dessutom en sambo. Vi var många fler som var ensamma i jul – och är ensamma alla andra dar – i Uppsala och våra åldrar varierar.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.