OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Annandagsmorgon.

Det blev lite för lite sömn i natt. Jag tänker för mycket. Idag var jag ju bortbjuden, men jag kände redan igår kväll att det inte skulle funka. Och så skämdes jag för att jag inte mår tillräckligt bra att gå på annandagsfika med ett gäng trevliga människor, hemma hos fina, omtänksamma E. E, som hade ansträngt sig så, som verkligen månade om mig och att jag skulle kunna delta. Och det kunde jag inte. Som överenskommet hörde jag av mig på förmiddagen och tackade nej. Jag förklarade ärligt per sms varför och jag vet att E förstår. (Lättast var det att skriva om hjärtat och ljumsken, svårare om gråten.) Mitt dåliga samvete lindrades dock lite av att jag ändå visste att E skulle få andra på besök, fikastunden hängde liksom inte på mig.  Men efter medicinintaget i morse kunde jag inte somna om, jag låg och tänkte på inbjudan och E och hur jag skulle formulera mig. Dök ner i litteraturen och avnjöt den med kardemummakaffe som kallnade eftersom tankarna var nån annanstans. Till sist läste jag i alla fall ut fågelboken och bytte till en julklappsbok och Mysterie-Molly.

Annandagsmorgon med de sista sidorna i fågelboken och kallnande kardemummakaffe.

Bokbyte från en fågelbok till en julklappsbok om Mysterie-Molly.

Grötfrukost även på annandagen.

Jag kände mig ändå lite lättad för att jag både hade vågat tacka nej och vågat vara ärlig. Ändå… misslyckad… Det har nu gått… jag vet inte hur många dar… fyra?… som jag inte har pratat med nån levande människa. Sms på julafton, ja, igår helt tyst och sms idag. Men pratat har jag inte gjort. Prata, så där som borde vara normalt.

Så jag bestämde mig för att straffa mig för detta misslyckande. Först åt jag risgrynsgröt och mackor så att kropp och hjärna skulle orka utföra straffen. Straffet? Två punkter på att göra-listan. Inte de värsta och jobbigaste, men två. Fast det blev tre…

Den ena punkten innebar att jag skulle ner i källaren och garaget. Då kunde jag lika gärna utföra en tredje punkt som inte stod på listan men som borde ha stått där: jag plockade ner den trasiga ljusslingan på balkongen, la den i lådan och slängde in den i bilen för vidare frakt till skroten vid tillfälle.

Sen dammsög jag bilen. Det var ganska skräpigt i bagageutrymmet efter flytt och annat. Inne i kupén var det grusigt. Bilen skulle behöva en utvändig tvätt, men sånt kan ju vara lite vanskligt när det är vinter.

Dammsuget i kupén…

…och nerplockat.

Därefter blev det hemmajobb. Två pärmar med viktiga papper skulle döstädas. Ja jisses, det tog över två timmar. Men nu är det gjort och två soppåsar är fulla.

Två pärmar döstädades under två timmar…

…och resulterade i två fulla soppåsar.

Belöningen blev ett skumbad som jag tyvärr inte hade ro att ligga i så värst länge. Jag skrev det här efter badet och så blev det dags att göra mat. Julmat för tredje dan i rad. Lite att värma, som inte kom med på bild. Av fyra sorters sill har jag tre kvar. Ägghalvorna är slut. Nån rulle gravad lax finns kvar och några skedar gubbröra. Halva kalkonen (fint smörgåspålägg!). Ostar, knäcke… Bara spriten tog slut. Vilken tur att jag har en oöppnad flaska till! (Ifall jag överlever tills i morrn.)

Lax och gubbröra finns kvar, ägghalvorna åts upp.

Fyra sillar, men efter middagen bara tre kvar.

Änglaspelet levde rövare.

Julmat rules!

Spriten tog slut!

∼ ♦ ∼

I morrn, om jag lever, fortsätter jag med ytterligare en punkt på att göra-listan. Men jag behöver nog också tvätta och handla. Jag känner mig trots allt aningen bättre till mods för jag har fått saker ur händerna. Och har alkohol i kroppen. Det lindrar. Men jag fick inkännande, inlästa meddelanden av L, som förstår rätt mycket. Att höra en mänsklig röst…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.