OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok…

Försöker bara leva…

Idag har ryggen plågat mig två veckor den här svängen. Av övriga krämpor har hälsporren gett sig till känna senast nyss och magen typ så gott som varje dag, även om den är mycket bättre med medicin. Med hjärtat är det som det är. Just nu slår det som det ska, men det gör det med två gånger tre mediciner varje dag. Frisk blir jag inte. Och jaa, jag kämpar på. Solen går upp varje morgon och jag också. Jag tar medicinerna när jag ska, äter, går kortkorta promenader och försöker bara leva.

Plötsligt har jag fått förfrågningar om jag behöver hjälp med nåt. Ja det har jag behövt länge och nu allra helst. Men jag har slutat att be om hjälp för det känns bara jobbigt att vara i beroendeställning. Och att känna att människor erbjuder sig… lite försent. För hur det än är så hittar jag knep att klara av saker. Och klarar jag inte av saker… då får de vara. Som att gå ut med sopor. Det var ett tag sen. Kompostpåsen var hårig inuti. Idag kämpade jag mig ner i soprummet med den och flera andra påsar. Det funkade, jag klarade av det. Jag ringer inte nån för att förödmjuka mig och be om hjälp att gå ut med soporna. Det är fortfarande bara Anna som jag känner har erbjudit sig ärligt att hjälpa. Det är fortfarande bara hon som hör av sig så gott som varje dag och frågar hur jag mår. Och då är hon inte min familj längre. Nån familj har jag inte. Min vän är hon inte riktigt heller. Frågan är var vännerna är egentligen, de där som ville ses och göra saker. Förut. Barn då? Det kunde jag ju ha skaffat. Men det gjorde jag inte. Jag vågade inte ha det ansvaret för en annan människas liv. Jag var rädd att misslyckas med det också, som så mycket annat. Bonusförälder fick jag inte riktigt vara, jag var dömd att misslyckas från början. Då blir en ensam. Mitt val.

Fredagsstart, nästan halvvägs i boken.

Jag hade inte vaknat för dagen när det kom sms från Anna. Jo, jag hade varit uppe och tagit morgonmedicinen, men somnat om. Mobilen var på ljudlös, så jag hörde inte sms:et. Det handlade om… stakar. Inte vilka stakar som helst utan adventsljusstakar, förstås. Det börjar ju gå mot dessa tider. Ärligt talat har jag noll koll, men jag ska väl kanske försöka få upp några… stakar och stjärnor. Det är ju ett par veckor kvar till advent och som läget är nu kan jag inte klättra i några fönster. Jag ligger mest. Läser. Kollar bara lite på TV, igår de två sista delarna av Historien om Sverige. Och… tar medicinerna när jag ska, äter, går kortkorta promenader och försöker bara leva… Jävla ekorrhjul… Och ja. Jag tappar lusten att leva ibland. Men än så länge hänger jag kvar. Den här fredagen inledde jag med läsning och kaffe på sängen – och ett kort samtal med Anna om stakarna…

Duschade, tvättade håret, vägde mig* och åt filfrukost med magmedicin innan jag gick till Korgtassen för att handla. Jag skulle inte ha så många saker, men ryggsäcken blev tung av mjölk, deskmedul**, tranbärsjuice och smörgåstårta och jag hade svårt att ta mig hem. Jag klarade av det också, det var inte så att jag ringde en vän och bad om hjälp, precis.

Filfrukost med magmedicin, Hopptimisten och Kalla spår.

Ankfett – vad har man det till???

Smörgåstårtbit i ryggsäcken.

Jag fick lägga mig en stund och sträcka ut ryggen när varorna var inplockade. Sen tog jag på mig jackan igen och gick ut på dagens andra promenad. Nej, inte i Höganäsparken utan till Butiken på hörnet. Där köpte jag två Noisette till helgen. Inte för att jag får besök. Jag brukar köpa två och äta en på lördag och en på söndag. Jag gör som min mamma gjorde. Köper hem. Ifall att… Och sen får jag äta själv. Det stör mig inte, jag gör det så gärna, jag älskar Trillers Noisette! (Besök orkar jag inte med nu. Senast på allhelgona plingade det på dörren, oannonserat. Jag öppnade inte, jag låg på golvet och hade ont.) I eftermiddags höll jag dock tillgodo med leverpastejmackor och Ballerina.

Trillerpåsen jag fraktade hem…

…innehåller helgens två Noisette.

Fredagsfika.

Fast… i morrn får jag besök, sägs det. Nån gång mitt på dan kommer Bellis med blommor. Hmm… Jag brukar aldrig få blommor. Sist jag fick det med bud var för två och ett halvt år sen när jag fyllde 60. Och så fick jag rosor av en kompis och en krukväxt av Anna när jag hade flyttat hit och de kom på besök första gången. Det har ju varnats för bedragare i dessa Black Friday-tider, så lite betänksam är tant. Hon lämnade nämligen ut portkoden… Ja ja. Om jag blir rånad, våldtagen eller mördad… vad ska jag göra åt det? Och tänk om… Tänk om det bara är nån som är snäll och vill glädja mig med en blomma???

I eftermiddag har jag försökt ligga på soffan och läsa, men jag har ont. Nån ryggmedicin har jag inte tagit för jag hade bestämt mig för att dricka vin i kväll. Det blev ett halvt glas vitt och ett glas rött till smörgåstårtan och ostar.

Kvällens röda. Det kommer ett separat inlägg när jag har smakat mer av vinet!

Smörgåstårta på assiett, ett glas vitt och ett glas rött till ostarna.

∼ ♦ ∼

Det är svårt att koppla av när det värker. Också knepigt att hitta på nåt att göra så att jag fokuserar på nåt annat än smärta. I kväll ska jag värma vetekudden och lägga mig på soffan och se Förrädarna. Men jag har också limmat och lagat – både en jacka och soffan. Vi får se hur det ser ut i morrn. Än så länge hänger i alla fall jag kvar…

Limmad jacka…

…och limmad soffa med klädnypor.

∼ ♦ ∼

* Ingen viktuppgång
** Deskmedul = diskmedel

Livet är kort.