Kära dagbok…

Nu måste jag stolt deklarera att jag har fixat maten hela helgen, det vill säga fredag, lördag och söndag. Med det sagt är det förstås inte så att jag har lagat mat alla tre dagarna. Men en dag gjorde jag ju det i alla fall och det var igår. Först firade vi emellertid Kardemummabullens dag med bullar från Café Linné. Bullen såg rätt trist ut, inte nåt pärlsocker att tala om ovanpå. Den smakade i alla fall helt OK till lördagskaffet. Bullenn fick godkänt.

Före lördagsmaten bjöd jag Fästmön på en GT (gin från Lännabruk) och ostbågar – bara så att hennes smaklökar skulle vara lite bedövade ifall jag misslyckades med middagen. Nu blev middagen en kalkonmiddag ändå – och maten var fullt ätlig. Kvällen avslutades med sista delen av Morden vid kustvägen. Därefter var det en kalkonrulle på TV om Eurovision Song Contest. Jag trodde jag skulle gå upp i atomer. Vilken skit! Jag gick och la mig och läste – och boken jag läser är allt annat än både kalkon och skit.

Café Linnés kardemummabulle fick godkänt.

Ostbågar, GT och en bra bok.

Kalkonmiddag.

∼ ♦ ∼

Varken kalkon eller skit, den här boken jag läser.

I morse sov jag länge. Klockan var nästan 8.30 när jag vaknade. Vädret var inte så roligt, med grå himmel och regntunga moln. Jag stannade kvar i sängen till klockan tio, ungefär, och läste.

Men sen har vi ju taskiga ryggar båda två och det regnade faktiskt inte. Efter frukost och dusch gick vi ut på söndagspromenad, denna gång åt andra hållet i Uppsala jämfört med gårdagen. Vi hade bestämt att kompletteringshandla lite räkor och bröd till bouillabaisen som var kvar sen fredagen och som vi skulle äta till middag. Så blev det inte. Vi gjorde annat, vi som bara skulle ta en promenad…

Vi traskade förbi Katalin, som alltid tycks vara stängt (hur kan det gå runt..?) På Strandbodkilen passerade vi huset där jag gjorde TV tillsammans med mina duktiga frilansare. Nere i hamnen var det ganska mycket folk, men få båtar (jämfört med hamnen i Motala), en stängd restaurang och en stängd uteservering. Även Skitiga duken, som numera heter nåt fint, såg stängd ut. Vi beundrade baksidan av ett hus vid Östra Ågatan.

Stängt.

Här inne gjorde jag TV.

Anna vid hamnen.

EN båt i hamnen i alla fall.

Islandsfallet.

Vackra blommor i hamnen.

Vilken baksida!

När en lever med en diabetiker kan livet ibland bli lite upp-och-ner – precis som blodsockret hos en person med diabetes. Annas blodsocker sjönk hastigt och nåt sött hade vi inte i fickorna. Jag sprang in på en ICA-affär och köpte en banan som hon tryckte i sig. Vi satte oss ner på en bänk på Dragarbrunnsgatan för att vänta in blodsockret. Det gick inte så fort. Jag fick springa in på nästa ställe – en irländsk pub – och be om socker. Fanns inget, men jag fick två kakor på en assiett med mig ut. Efter en stund mådde Anna bättre. Faktum är att vi kände oss lite sugna på nåt ätbart, så vi gick in på puben och åt söndagsmiddag. Jag tog en öl till min club sandwich med kyckling och chips. God mat, fräscha grönsaker och en ljuvlig, ljummen brownie till dessert. Sen orkade vi nästan inte gå hem. Men till O’Neills, som en gång i tiden hette Maggans och var känd för sin räkfrossa, går vi med all säkerhet igen.

Söndgagsölen hette lämpligt nog Bishops finger.

Chicken Club Sandwich med chips och grönsaker till söndagsmiddag.

Ljuvlig, ljummen dessert.

Idag har jag och Annas snälla mamma försökt få telefonkontakt tre gånger. Jag tänker att det är bättre att ringa i morrn igen. Glad är jag att hon inte sitter hemma och känner sig ensam. Anna och jag tänker tillbringa kvällen med att läsa. Min kära ska eventuellt försöka gå och jobba i morgon.

∼ ♦ ∼

Jag fick en notis om att det är årsdagen för min blogg. Tänk att det är tolv år sen jag började blogga, först på Tofflan – en tragisk komedi och sen här…

∼ ♦ ∼

Livet är kort.