Kära dagbok…

Var mig nära, pappa!

Min lille pappa… Idag skulle han ha fyllt 93 bast. Jag har så svårt att se honom som en sån gammal gubbe, för även om han var 78 – och rätt gubbig åldersmässigt! – när han gick bort var han fortfarande en rätt rolig typ. Som ung tyckte jag kanske som de flesta unga gör om sina föräldrar: att de är töntiga och jobbiga. Men jag har hört både en och två gamla vänner som önskade sig min roliga (!) pappa som pappa. Eller snarare, kanske, att deras egna fäder hade varit lite roliga som min pappa var. 

Ja ja, lille Vaglice! Du sitter säkert där uppe i himlen och tittar ner på din griniga dotter och undrar vart våra likheter har tagit vägen. Jag saknar så att inte kunna ventilera vissa saker med dig, till exempel sånt som handlar om ekonomi, bilar och jobb. Men var mig bara nära, låt mig bara få veta att du finns där nånstans bland molnen och att du är en av få som bara vill mig väl.

∼ ♦ ∼

Minusgrader i morse!

Måndagsmorgon, minusgrader och en känsla av att vara tvingad att gå till jobbet. Det är svårt att bita ihop om känslan av att vara förorättad, svårt att tvinga tillbaka tårarna in i ögonen. Jag hatar när jag brister, för då visar jag vilken svag och ämlig människa jag är. Ändå har jag i vissa sammanhang varit bra på att stänga dörrar efter dem som inte vill veta av mig – och tvärtom. Så jag kan. Om jag vill. Jag hade en kort avstämning med min chef angående förra veckans internatövning och några andra arbetsrelaterade ting. Det kändes rätt. Och jag känner att min chef förstår mig till viss del, i alla fall. Det blir enklare att fungera då. Sen blev det ändå ett antal tillfällen under dan när jag kände mig sidosteppad och förminskad.

Tänk, minusgrader… Visserligen bara decimaler, men ändå. Det är bara oktober. Samtidigt… den kommande helgen slutar sommartiden och det blir normaltid igen. Jag är verkligen glad över min lättviktshoodie – och fick även en komplimang för den i morse när jag mötte M på väg till jobbet. Och förresten kom jag på att jag ju mötte Stora farbrorn med hunden Stina i torsdags morse! Jag fick veta att Stina har en matte som har varit cancersjuk och att de har varit tvungna att helt isolera sig sen coronahelvetet poppade upp. Då ska en sån som jag inte klaga. Inte klaga alls. Men om vissa av de unga, typ 20 – 29 bast, i vårt land kan läsa, önskar jag att de läste Atle Morseth Edvinssons krönika Låt mormor leva så blir hon glad. Hur svårt kan det vara att göra rätt och tänka på andra en liten stund???

∼ ♦ ∼

Dagen blev solig, men fortsatt kall. Jag hade fyra möten på raken på förmiddagen. För ovanlighetens skull var de både effektiva och intressanta. I morrn ska jag också vara på jobbet och jobba. Därefter väntar tre hemarbetsdagar. Fästmön var hemma från jobbet med ryggont även idag. Hon skulle jobba hemifrån lite grann med en del administrativa uppgifter, men också försöka ta en promenad, sånt som är bättre för ryggen än att sitta.

Lunchen var mäktig. Jag åt ostgratinerad fisk med stekt potatis, frukostknäcke, grönsaker och lingdondricka. Nej, jag orkade inte äta upp allt! Kaffet på maten tog jag med mig upp till kontoret. Notera även de mäktiga orden på muggen: ”I am the future”. Skulle inte tro det på det här jobbet…

En mäktig lunch – och mäktiga ord på kaffemuggen….

∼ ♦ ∼

I kväll ser vi sista avsnittet av Det sitter i väggarna. Jaa, jag läste nånstans att det faktiskt är sista avsnittet detta intressanta, roliga och lärorika program går. Hur tänkte SvT där? Inte alls, känns det som. Och nej. Jag är inte pensionär, men jag gillar kvalitetsprogram.

∼ ♦ ∼

Dagens bästa – helt klart min post. Tusen tack för brevet, Harriet! Tack också till Norstedts förlag och författaren Anna Bågstam.

Dagens post var dagens bästa.

Ett brev från Harriet – och Mörkermannen.

Tack snälla Norstedts och Anna! (Och Harriet, förstås.)

∼ ♦ ∼

På väg till jobbet såg jag nåt lustigt. Är det bara jag som associerar till Halloween och spöken..?

Halloweentider, eller..?

∼ ♦ ∼

Och nu ska jag dammsuga. Tjolahopp!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.