Kära dagbok…

Ingen väg är spikrak.

Ingen väg är spikrak. Just nu går det i kringelikrokar här och jag är inställd på katastrof och krisläge. Bara det att jag fortfarande återhämtar mig från den förra katastrofen och krisen i vintras fram till slutet av februari. Det är uppenbarligen så att när jag mår ganska bra och börjar återhämta kraft och energi ska mattan dras undan. Och nej, jag tänker inte berätta vad det handlar om, det är mina tankar och känslor och hur jag än vänder och vrider på dem sårar jag nån eller mig själv. Därför stannar de inuti. Jag får bara hoppas att jag inte kreverar, att jag kan hitta nånstans där jag kan andas och vila. För tillfället har jag lite svårt att se var. På jobbet är det nämligen också gult läge. Det gäller stora förändringar i ett system som inte vill göra som människorna vill och samtidigt en omorganisation där det som alltid handlar om att visa framfötterna annars sållas du bort. Jag har emellertid bra chefer och det är jag glad för. På förmiddagen idag hade jag till exempel ett bra samtal med en av dem kring bland annat arbetsbelastning. Mitt mål är att jag ska hålla, men med en gungande tillvaro… Nä, livet är inte lätt. Det är bara så väldigt lätt att ge andra råd. Eller vräka ur sig sånt en inte menar när en bara är förtvivlad. Det är betydligt svårare med konsekvenserna. Om målet är att söndra är ett rejält hack nu gjort. Jag vet inte om det går att reparera.

∼ ♦ ∼

Anna bjöd blindstyret, det fula till höger i bild som snörper på munnen, på glass och vi åt den på en bänk vid floden.

Vi tog en promenad igår eftermiddag, jag och hon som ännu är min fästmö och sambo. Mitt ögonproblem gör att jag inte kan ha linser just nu, så jag hade solbrillor enbart och för svaga glasögon i fodralet med mig. I morgon eftermiddag ska en doktor titta på mitt öga. Anna fick leda mig igår som det blindstyre jag är i det läget. Jag kände mig så trygg en stund. Anna bjöd på glass och vi satt på en bänk vid floden och mumsade. Det pågick ett sportevenemang och när vi åt glass simmades det i floden. Jag hörde mest, såg bara vita streck som rörde sig framåt och runt, det var simmarna. För ett kort tag låtsades jag att allt var som vanligt, att vi njöt av sol, värme, natur och att bo mitt i stan. Människor gick förbi, det var skönt i skuggan, livet pågick runt omkring. Det stannar inte även om jag så skulle önska det.

Snacksblandning à la Anna.

Vi gick längs med floden och Anna läste högt för mig om de olika broarna och berättade om sin gamla skola och tiden när hon gick där. Det kändes… så bra, en stund. Sen gick vi till ICA i S:t Per och handlade lite saker vi behövde och inte behövde och därefter blev det tungt igen. Anna blandade till var sin skål med snacks och jag fixade bubbelvatten utan alkohol. Sen åt vi och jag sa dumma saker och tillvaron gick i kras igen. Mitt straff blev att damma och dammsuga hela lägenheten, torka av i badrummet och på gästtoan samt torka golven i hallen, köket och våtutrymmena. Men mitt verktyg mot ångesten, att städa, hjälpte inte. Och då är det ändå inte jag som har det svårast, jag är bara dummast.

Medan jag dammsög fixade Anna middagen, grekisk sallad med bröd, ost och tzatziki. Vi åt på balkongen och där var så hett. Efter maten städade jag klart innan jag fixade kaffe. Jag försökte njuta av vaniljbullen, men kände hur den bara växte i munnen. Gråten överrumplade mig och rädslan att bryta ihop… den hänger kvar även idag. Mot den hjälper inget go-fika. Tystnad.

Grekisk söndagsmiddag på balkongen.

Kvällsfika på balkongen.

∼ ♦ ∼

I morse regnade det. Ja inte när jag vaknade, men när jag skulle gå. Anna gick strax efter att jag hade klivit upp. Vi är helt slut båda två. Det känns som om jag inte har sovit alls i helgen. Fast det måste bara gå. Att jobba, alltså. Inkomsten bär hela bygget och jobbet är ändå på sitt sätt en frizon där en inte har tid att tänka på privata problem. Jag hade min orange jacka och den stod emot regnet bra. Under dan kom flera skurar.

Lite längre fram i sommar har jag bokat in en lunch med en kollega som tidigare jobbade på min avdelning, men som nu jobbar nån annanstans i huset. H*n var så gullig mot mig när mamma hade gått bort. Jag försöker se framåt.

Men jag skippade E:s skolavslutning i kväll.  På eftermiddagen på jobbet började jag känna mig så konstig. Har ingen aning om hur jag tog mig hem, men hem kom jag och plötsligt låg jag på hallgolvet och hade ont i ett knä och en armbåge och mådde illa. Misstänker att det var vätskebrist, det blev konstigt klibbigt framåt dan. Eller också var det en vanlig ångestattack. Eller kanske behövde jag äta, det var inte mycket jag fick ner till lunch. Eller sova..? Men jag har känt så här tidigare. Jag blir liksom matt och illamående och försvinner bort en stund. På väg att bryta ihop?

”Den blomstertid nu kommer…”

Min bokbeställning är på väg. Min semester! Men inte ens litteraturen kan jag glädja mig åt. Varför blev jag till? Jag straffade hallgolvsliggandet genom att dammsuga lite senare. Det hjälpte för stunden.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.